BOK
Fabio Stassi
Luffarens sista dans
Övers: Olov Hyllienmark
Brombergs
Charlie Chaplin föddes i London 1889 och dog i Schweiz juldagen 1977, som en av seklets mesta och bästa filmlegender. Alla har väl någon gång sett hans karakteristiska stumfilmstricks, eller hisnat över djärvheten i ”Moderna tider” och ”Diktatorn”.
Om Chaplins framgångsrika liv, från fattig cockneypojke till berömd miljonär, finns oändligt mycket skrivet. Däribland en klassisk självbiografi från början av 1960-talet, uttalad inspirationskälla åt romanen ”Luffarens sista dans” av den italienske författaren Fabio Stassi.
Boken öppnar med en interiör förlagd till julaftonskvällen1971. En åttioårig man (Chaplin) hittar Döden nersjunken i en fåtölj, väntande. Mannen är absolut inte redo, och får Döden att anta ett vad hon inte kan motstå: Så länge han lockar henne att skratta, så ges ett års frist.
Ytterligare fem julnätter tar mannen till komikens subversiva mekanik, ser till att ”något går på tok så att världen framstår som kullvält eller uppochnervänd”. Ytterligare fem gånger klingar Dödens skratt; den sjätte lämnar de scenen tillsammans.
Samma kväll skriver Luffaren berättelsen om sitt liv, åt femtonårige sonen Christopher. Han vill äntligen avslöja ”sanningen” om vad som faktiskt hände, innan karriären tog fart på allvar. Om hur ödets irrvägar gjorde honom delaktig i den förunderliga historien om vem som egentligen, före bröderna Lumière, uppfann kinematografen. Och hur en berömd cirkusballerinas tragiska livsöde hade sin hand med i spelet.
”Att förvandla sin ungdom till en fantastisk skröna, är inte det ett fint sätt att sörja den?” Citatet får stå som en summering av Stassis kärleksfulla pikaresk från filmens första årtionden. Vemodig. Tragikomisk. Påhittig. Som en akrobat i en cirkusmanege, eller en clown. En dansande luffares krokiga äventyr framför kameran.