Se människan
Konst och skulptur ur museets samlingar
Östergötlands Länsmuseum
Pågår till 28 mars
DET ÄR EN brokig samling av motiv, stilar och uttryck som nu visas i Westmanhallen. Porträtt från 1600- till 1900-talet får samsas med äldre folklivsbilder, skulpturer och moderna uttryck. Men med den väl organiserade hängningen känns utställningen överblickbar och lättillgänglig.
"Se människan" uppmanar oss att jämföra människors ansiktsuttryck, poser, klädsel, attribut och aktiviteter från olika tider. Det är intressant att jämföra de burgna och välmående adels- och borgarporträtten med de mera personliga självporträtten från vår egen tid. Likaså är det givande att göra individuella jämförelser mellan Carl-Erik Hammaren, Lolo Holmquist och Pär Thorell och sedan fråga sig vilka sinnesstämningar som ligger bakom de skilda uttrycken.
Vidare, vilket avstånd i livsförhållanden och estetisk upplevelse finns mellan Lin Fernströms "Fladdkrig" (från 2004) och Lottes Rönnqvist skira självporträtt från (från 1894?).
På motsvarande sätt kan man gå igenom utställningen och reflektera över hur olika tids- och levnadsförhållanden påverkar konstnärliga uttrycket. Samtidigt konstaterar jag att avdelningarna "Bönder" och "Människor i arbete och vila" innehåller förhållandevis få verk. Bland senare tiders "arbetare" får Bertil Andersson stå som ensam representant med sin ladugårdsbonde. I övrigt handlar det om Bruno Liljefors "Fiskare", Vera Nilsson "Fiskaren" och om en fårslaktare och en piga från 1600-talet. Bilder med arbetsmotiv har uppenbarligen inte haft hög prioritet på museets inköpslista.
Utöver denna upptäcksresa kring människans levnadsförhållanden kan man också roa sig med att granska de olika stilar som finns representerade i denna 400-årsexposé. Även om det mesta handlar om realism, naturalism, idealism så finns även inslag av expressionism (Hammaren), impressionism (Milles skulptur) och modern fotokonst (Maria Friberg.)
Slutligen kan man välja ut sina favoriter. Bland 1600-talsmålningarna fastnar jag för Hirt Michael Conrads groteska "Tiggarpar", som jag gärna vill ställa bredvid Louis Aumonts ljushylt, kultiverade damporträtt. Vilken bredd i perspektivet på temat "Se människan"! Bland sekelskiftesmålarna imponeras jag av Carl Wilhelmssons skiss till porträttet av sin mor (Trött). Den känns verkligen modern i sin ljusa smått kubistiska framtoning. I avdelningen barn blir jag särskilt engagerad av Siri Derkerts ömsinta barnporträtt, och bland självporträtten fascineras jag Pär Thorells både strama och frisk flödande målning.
I övrigt är det skulpturerna som bjuder på de starkaste estetiska upplevelserna, t ex Torsten Renqvists Giacometti-spröda skulptur "Bära häst". Carl Milles "Lekande barn" är friskt formad och ljusvibrerande i Auguste Rodins anda.