Eva Ström: Utskuret ur ett större träd

Modern och det späda barnet – två konstanter i Eva Ströms poetiska universum. Genomgripande kvinnliga erfarenheter, men också och hela tiden närvarande, påträngande: tillståndet i världen, samtidens ”asymmetriska krig”.

Eva Ströms lyriska författarskap (hon skriver även romaner och dramatik samt översätter) är i dag ett av svenska språkets rikaste och mest särpräglade. Den nya samlingen dikter och prosalyrik, ”Utskuret ur ett större träd”, är en av hennes starkaste, och den mest omfångsrika.

Den är sprängfull av ”koltrastlycka och människojämmer”: döda och levande, syner, mardrömmar, landskap, årstider, syren, iris och vilda blomster, Yellowstones bisonoxar …

Stora katastrofer – jordbävningen på Haiti, massakern på Utøya – avtecknar sig mot en fond av ständigt pågående våld och död (gång på gång repriserat i tv): barnövergrepp i katolska kyrkan, nekrofila nätverk, terrordåd, skolskjutningar , berättelser från Gaza, strider i Afghanistan, våldtäkter i Kongo.

En värld och en tid av symmetri och asymmetri – ett motsatspar i evig avsaknad av syntes.

Som få andra tidskritiska diktare förmår Eva Ström ”hålla dialogen med det outhärdliga öppen” (citatet från Birgitta Trotzig). Men inte utan att problematisera:

”Har jag rätt till ett språk för så många händelser/ jag aldrig har upplevt, kan jag vara en förebedjerska// utan Gud? Hur kan jag göra anspråk på att veta något/ om världen, utom min allra närmaste värld?// Inte ens spillkråkans värld känner jag,/ inte ens den, inte ens mina närmastes värld”.

Eva Ström har ju varit läkare, och anatomiska termer och medicinska begrepp spelar fortfarande en viktig roll i hennes språk- och bildvärld. De fungerar som metaforer och kan även ses som ett slags fundament för hennes egna stränga krav på språklig precision.

Om man går tillbaka till några av hennes tidigare diktsamlingar är det ändå märkligt hur ett lyriskt språk med så originella markörer kan varieras, tillföras nytt syre och tänjas mot nya gränser.

Caravaggios ”Narcissus vid källan”, bokens vackra omslagsbild, kommer för alltid att vara förknippad med Eva Ström för den som läst hennes dikt ”Ett knä”:

”Det är inte ansiktet, inte kroppen/ som är vackrast på Caravaggios Narcissus/ utan det böjda knät, silkeslent och perfekt/skimrande som skallen på ett nyfött spädbarn (---)”

Sommardagboken är titeln på en svit som följer slutskedet av en (dotters) graviditet och utmynnar i ”den flödande, flödande lyckan”.

Död och födelse ställer frågor om existensen och identiteten på sin spets, ”livmysteriet, inkarnationen”: ”Var börjar en människa? Var tar en människa slut?”

Utskurna – varsamt, inte utan separationssmärta – ur något större, ur en moderskropp. Så uppfattar jag många av Eva Ströms dikter. Så överlämnar hon dem till läsaren: se den skimrande skallens skörhet, fontanellens utsatthet.