"Vad skulle jag göra om en auktoritet sa åt mej att ge en främmande människa starka elchocker? Vem skulle jag ha varit i andra världskrigets Tyskland eller i 1990-talets Rwanda?”
Frågorna utgör den effektfulla inledningen av journalisten Eva-Lotta Hulténs nyutkomna bok. Det är frågor som, inser jag snabbt, var och en av oss då och och då borde ställa oss, och under
läsningen av den här boken ställer jag dem till mig själv gång efter annan. Svaren är inte självklara.
I sin bok försöker Hultèn på ett såväl engagerat som sakligt trovärdigt sätt finna ut vad det är inom oss som gör även helt vanliga hyggliga människor kapabla att begå oerhörda grymheter. För så är det ju, trots att tanken skrämmer; “gränsen mellan gott och ont går inte mellan människor utom inom varje människa”. (Citat ur boken.) Det vill säga, under vissa förutsättningar kan förmodligen nästan varenda en av oss bli till mördare och plågoandar.
Exemplen Hultén tar upp är många: naturligtvis nazityskland, men också Rwanda, Abu Ghaib, Knutby och – faktiskt- moderna grisfabriker. Överallt återkommer hon till samma konklusion, att förövarna inte
är monster eller psykopater, utan- vanligt folk. Vanligt folk som genom några få olyckliga omständigheter förvandlas, begår sina brott, och sedan ofta när situationen i byn eller landet normaliserats (om de inte lagförs och straffas) återgår till att vara just vanliga.
Hur är det möjligt?
De viktigaste hörnstenarna i ondskans mekanismer är, visar författaren, lydnad och tilltro till auktoriteter. Just det är nämligen det allra vanligaste svaret när en förövare ställs till svars för sina brott.
"Jag gjorde bara det samma som alla andra. Jag lydde order.”
Man lyder order. Man lyder order- och man fritar sig själv från ansvar. Man låter sej bli ett redskap.
Det finns såväl i Tyskland som i Rwanda och Knutby en stark tradition av just lydnad. I samhällets hierarkier och i barnuppfostran.
Och just i barnuppfostran pekar Eva-Lotta Hultèn i bokens senare del på hur det är fullt möjligt att i växande människor bygga in starka skydd mot auktoritetstro och flockmentalitet och i stället uppmuntra
till diskussion, eget tänkande och empati. Lätt? Knappast – det vet vet tvåbarnsmamman Hultén bara alltför väl. Men kanske nödvändigt.
Hultén är väl beläst i sitt ämne och refererar ofta till kända forskare och författare, som Stanley Milgram, Alice Miller och William Golding. Boken är intressant, tankeväckande och relativt lättläst. Det är först
mot slutet när författaren kommer in på sitt favoritämne skolan, som jag kan känna att hon ibland blir mångordig och svår att följa.
Med mig efter läsningen tar jag frågorna, och några svar. Som: Ondskan går att förstå och därmed undvikas. Ondska smittar. Men det gör godhet också.