Under arbetet med den sedan mycket uppmärksammade boken "Farfar var rasbiolog" (2002) fann Eva F Dahlgren i Rasbiologiska institutionens arkiv i Uppsala ett album fullt av bilder på nakna kvinnor. "Undermåliga" kvinnor, från Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Nu, elva år senare, återkommer hon till bilderna som då inte orkade konfrontera. Resultatet har blivit en personlig, känslosam men också sakligt klarsynt berättelse om några av de kvinnor som under 1920- och 30-talen hölls inspärrade på anstalten. Särskilt följer hon två av dem, Inga och Karin.
Kvinnornas primära brott var oftast – arbetslöshet. Den arbetslösa föll under lösdriverilagen och kunde gripas; lägg därtill att hon ofta som en sista utväg tvingats att prostituera sig. Sedan var steget inte långt till att med dåtidens rashygieniska besatthet klassas som "imbecill", "nymfoman", "passar bäst att vakta gäss". Att räknas till samhällets bottensats. Eller, som docenten i rättspsykiatri Olof Kinberg föraktfullt kallar kvinnorna 1924; strykfåglar.
Trots att den främsta orsaken till kvinnornas belägenhet nästan alltid var fattigdom, fäste tidens lärda herrar föga avseende vid miljöns inverkan på individen. Tvärtom: arvet var allt. Som en logisk följd därav kom så under 30- och 40-talen de senare så hatade steriliseringslagarna.
Eva F Dahlgren synliggör strukturer och idemönster i den tid vi kommer ifrån; för oss som nu är medelålders är det våra far- och mormödrars generation det handlar om. Nu önskar vissa krafter i vårt samhälle den tiden tillbaka.
Återfallsprocenten på Landskronaanstalten låg på 95 procent. Få lyckades bli av med sitt sociala stigma. Varför var det så? Varför är det, i mångt och mycket, så än idag?
Därför, konstateras i boken, att det "normala" samhället behöver de avvikande. Man behöver någon att hålla samman mot.
Med "Fallna kvinnor" levandegör Eva F Dahlgren på ett utomordentligt sätt en del av vår mest skamfyllda historia. Det minsta vi kunde göra är att enas om att aldrig låta den återupprepas. Men, och här lånar jag slutorden från boken: "De (Inga och Karin, min anm.) finns inte längre bland oss. Men jag väntar till skymningen, går ner till Rosenlund ... För nu samlas nutidens berglärkor, vingklippta även de. Många går på tyngre droger och de får inte heller dansa.
De talar rumänska."