Den som någon gång besökt konstmuseet Louisiana har inte kunnat undgå upptäckten att Giacomettis skulpturer tillhör inventarierna.
Man kan gå ett steg längre och hävda att Louisiana utan Giacometti inte hade varit vad det är: ett rymdens, rumslighetens och ljusets profana tempel. En dansk nationalklenod, fast i den västerländska modernismens gränsöverskridande skepnad.
Schweizaren Alberto Giacometti (1901-66) var inte bara grundaren Knud W Jensens favoritkonstnär alla kategorier, han är också den som medelst lika tunna som högresta människoskulpturer satt Louisianas prägel och standard. Hans skapelser rimmar förbluffande väl med landskapet, vare sig man vänder blicken inåt eller utåt, mot dammen och småborgerligheten eller havet och högborgerligheten. Eller mot den mera europeiskt neutrala trädgården.
När museet nu samlat sig till en udda och dubblerad utställning har även Giacometti-verk inlånats från när och fjärran. Men här är han inte ensam på täppan, här söker sig en försångare och föregångare in i bilden och motivvärlden: fransmannen Paul Cézanne (1839-1906).
Det heter ju att äpplen och päron inte skall blandas. Men säg det stilleben där frukterna inte ligger sida vid sida! Många fruktskålar av Cézanne blir det, många stilleben.
Fast även och särskilt i utställningens tredje och avslutande del - där kontrahenterna bokstavligt talat slåss och hänger mot varandra - fruktbara möten och kollisioner. Och en aning om dödens och våldets konstanta närvaro i den fruktansvärda sexualiteten.
Som målare var Cézanne naturligtvis överlägsen den låt vara läraktige Giacometti - det är en konsthistorisk trivialitet som bekräftas och förstärks på Louisiana - men jag sätter en femma på att Giacometti var den större konstnären.
I ett längre perspektiv är det nämligen omöjligt att se Cézannes långvariga kamp för att så sant som möjligt avbilda det provencalska berget Sainte-Victoire som lika omtumlande och stilbildande som Giacomettis skulpturala gestaltningar av människans kroppar och belägenheter.
Inget ont om SMHI och de atmosfäriska skillnadernas betydelse, men där Cézanne till stor del framstår som en estetisk meteorolog, så är Giacometti snarare en pejlare och uttolkare av den fysiska konkretionen i en värld där kroppen spelar en allt aktivare roll av såväl gudom och maktfaktor som föremål för normalitetens korrigeringar.
Gemensam för de bägge artisterna är reproduktionerna, turistifieringen, vykorten. Hur de i likhet med andra klassiska och kanoniserade bildkonstnärer cementeras och fastnaglas. Denna utställning bidrar glädjande nog till en mera mångfacetterad reception och förståelse bortom shopens erbjudanden.