MEDIEKRÖNIKAN. När någon dör lämnar den personen de andra med obesvarade frågor, med allt ouppklarat kvar i deras händer. Mängden olösta saker varierar förstås, men jag tror vi bedrar oss om vi tänker att precis allt kan vara utrett och ordnat.
När konstnären Veronika Grønnegaard hastigt lämnar livet, efter en hemlighållen sjukdomsperiod, är i princip ingenting i ordning. Äldsta dottern tror att moderns konstverk och hem ska bli museum – men Veronika har inte skrivit under pappren, äldste sonen har en olöst konflikt med modern och tror att huset ska bli hans, yngsta sonen förväntar sig ett arv för sin företagsidé i Thailand. Och så finns där Signe, ”Sunshine”, den bortadopterade dottern som i elfte timmen hastigt får möta sin mor hennes sista timmar i livet.
”Arvingarna” är ett familjedrama i klassisk nordisk stil, i en tradition som känns Ingmar Bergmansk. Men det är också typiskt danskt; ända sedan Ulrich Thomsen reste sig upp och höll det avslöjande talet om fadern i Vinterbergs ”Festen” (1998), har danskarna briljerat i genren såriga familjeuppgörelser. I ”Arvingarna” ligger motsättningarna och de oläkta såren i öppen dager, men aldrig så att det känns sökt eller övertydligt.
Men ”Arvingarna” är också ett tv-drama om klass. Signe, Veronikas yngsta dotter, har vuxit upp med sin biologiska pappa – hantverkaren som hade en passionerad kärleksaffär med Veronika – och sin adoptivmor. De har levt ett ordinärt arbetarklassliv, pappan tränar handbollslaget där Signes pojkvän är stjärna, Signe själv arbetar i blomsteraffär. De befinner sig långt från det kaotiskt bohemlyxiga liv som resten av familjen Grønnegaard etablerat (och som äldste sonen övertydligt brutit mot).
När sanningen om Signes ursprung uppdagas, ställs inte bara allt på ända, det öppnas också en dörr till något helt nytt i hennes liv. Veronikas begravning är en fest, folk super och härjar och skrattar, och gråter ibland, pratar om hennes konst. Det är tydligt att Signe förförs av den världen på fler sätt än utifrån sin önskan att få veta mer om dem som är hennes familj.
Det som är särskilt intressant med hur ”Arvingarna” hanterar klasskillnaderna, är att sympatierna inte automatiskt eller entydigt ligger hos den välmenande, välordnade familj hon vuxit upp i. Det hade varit så enkelt att utmåla det excentriska, egoistiska konstnärslivet som något hon borde vara glad att ha sluppit undan. Hon har varit trygg, hon har haft det bra.
”Arvingarna” lånar sig inte till den sortens förenklingar. Tv-serien arbetar på mitt i den komplexitet som utgör mänskligt liv, och gör det med allra största trovärdighet. Hur Signe ska navigera mellan sina olika familjer är inte på förhand givet. Jag väntar otåligt på att få veta hur det ska gå.
***
Om SVT Flow är något att ha återstår ännu att se, men att man sällan tröttnar på Leif GW Persson i rutan är givet. Inte ens när han jagar – ”Lotta och Leif på jakt” kommer att roa, uppröra och engagera mig i vår.