Fråga aldrig Jan Davidsson om inspiration, utförande, motivval. Han har inget svar. Hans arbetsmetod avspeglas direkt på duken.
Plötsliga attacker med pensel och färgtuber resulterar i stundom oväntade bilder, oavsedda accenter. Det är som om han hade en bild inom sig som måste ut till varje pris för att inte dunsta bort. Resultatet gör att varje ny målning känns unik. Motiv, miljö, modell är underordnade kolorismen, det flammande färgspråket.
Det är alltså ett stort äventyr att möta Jan Davidsson, hur många gånger det än sker, hur lång tid som än förflutit mellan utställningarna. I dag upplever jag en konstnär som alltid är på språng, ideligen redo för nya uppbrott. Färgen är hans livselixir. Den flödar frodigt över dukarna i allt högre tonläge, ger karaktär åt ofta sinsemellan väsensfrämmande motiv i expressiva, för att inte säga explosiva uttryck.
Hans senaste målning heter "Indisk skärgård", inte för att konstnären varit i Indien utan bara för att den ska ha en titel. Motivet upptas av närbild på en kvinna med markerade drag; möjligen kan man skönja skärgårdsnatur i fonden. Det är så Jan Davidsson arbetar, på ett nästan undvikande sätt, som alltid väcker frågor betraktaren själv har att besvara. Oavsett miljöer och motiv, människor eller djur, fångas blicken av målarens uppfordrande maner, så att det nästan känns skamligt att gå förbi och ägna sig åt nästa objekt.
Expressionismen som konstnärligt språk har fått en dubiös klang genom att utveckla egna koder och speciell retorik. Jan Davidsson står om inte över så i vart fall vid sidan om den diskussionen, även om hans måleri kan knytas till den poetiska geografi som definierar den lyriskt-naiva nordiska expressionismen.