På twitter läste jag hur folk hyllade ett så kallat prank där en kommersiell radiostation, som också tv-sänder sina morgonshower, ringde och lurade en ung tjej att hon skulle få se och träffa Justin Bieber. Av inläggen förstod jag att tjejen, som är ett stort Bieber-fan, en Belieber som de kallar sig, började storgråta när lyckan övergick i enorm besvikelse.
Enligt vissa var det stor humor. För mig lät det bara som ett stort övertramp. Ett övertramp som väl inte kunde vara riktigt sant. Jag sökte upp programmet och ungefär så här gick det till:
Programledarna ringer upp en ung tjej och meddelar att både biljett till Biebers konsert i Globen och en efterföljande middag med idolen väntade henne.
Reaktionen var glädjetjut blandat med frågor om det var på riktigt. Jo, det var på riktigt sa programledarna och man verkligen hör hur tjejens andning blir allt intensivare och lyckan går nästan att ta på. Allt förvandlas till total besvikelse när hon några sekunder senare får kastat i ansiktet att det bara var ett skämt. Reaktionen? Hon brister ut i gråt.
Då skyndar sig programledarna med att slänga in trumfkortet: att det, PÅ RIKTIGT, finns biljetter. Hennes bror, som beställt busringningen, har två plåtar till konserten. Tjejen frågar om de luras igen samtidigt som pulsen så sakteliga går ner och glädjen återkommer. Jo, försäkrar programledarna och samtalet är över.
Vad tycker ni, är detta humor? För mig är det ett fett nej. Historien har visserligen ett någorlunda lyckligt slut, tjejen fick se (tror jag) sin stora idol, men att spela med en ung människas känslor i direktsänd radio och tv är bara så otroligt lågt. Det gjorde ont i magen. På riktigt.
Det här var veckan när Sverige blev varse hur stor 19-årige Justin Bieber är. Globen var utsåld tre kvällar i rad och kanadensarens hotell belägrat 24 timmar om dygnet av hängivna Beliebers. Att det skulle bli hysteri var ingen jätteskräll. Vad som fascinerat mig mest är mediabevakningen.
Har den någonsin varit intensivare? Kvällstidningarna har haft minut-för-minut-bevakning, specialsajter och hela pappersbilagor. Som ni märker har jag hängt med i flödet. Och jag har lärt mig massor: att fansen kallar Biebers penis för Jerry, att han kanske ska överge sin apa Mally som sitter i karantän och att han byggt på sin tatueringskollektion.
Frågan är hur det blir när kvällisfavoriten Bruce Springsteen kommer nästa vecka. En specialkamera innanför hans jeansskjorta? Eller bara lite vanlig punktmarkering och rejäla recensioner?
Jag föredrar det sistnämnda.