ny film
CC
White noise
Regi: Geoffrey Sax
I rollerna: Michael Keaton, Chandra West, Deborah Kara Unger
Royal i Linköping
Visst vore det bra om man kunde få kontakt med en älskad familjemedlem som dött, eller om man åtminstone kunde få ett tröstande meddelande? I "White noise" får Jonathan Rivers (Michael Keaton) kontakt med sin hustru som avlidit i en bilolycka. Genom ERF (elektroniskt röstfenomen) ger hon honom ett vagt budskap från andra sidan. Rivers blir besatt av tanken på att nå henne igen. Problemet är att många döda där ute har kontaktbehov, och alla är inte vänligt sinnade. Snart är Rivers intrasslad i en gåtfull härva av mord, kidnappning och onda andar.
I "White noise" förutsätts att elektroniskt röstfenomen, som i korthet går ut på att de döda tar kontakt via tv- och radiobrus, är en etablerad metod för att få budskap från andra sidan. Det vet jag inget om, men som det framställs så kommer rösterna bara man lyssnar tillräckligt länge på knastret. Det gör de säkert också, men frågan är om det sker för att man fått kontakt eller för att man blivit tokig av att stirra på myrornas krig.
Filmen är en delvis lyckad rysare. Den är gripande och läskig så länge Michael Keaton håller skådespeleriet på en rimlig nivå och porträtterar en man som desperat söker svar kring hustruns död. Men efter drygt halva filmen går det åt skogen. De elaka döda tar över och ingen går säker för tre konstiga andars genombittra ondska. Manuset blir ologiskt och i slutet, när de datoranimerade spökena löper amok, har handlingen helt gått upp i rök.
Synd på ett så lovande upplägg. (TT Spektra)