Tromäki har en utgångspunkt i Linköping men har nu vuxit till ett nordiskt danskompani med 10 dansare. Fem av dem medverkade i premiären på Tracesmarks.
Koreografen Shumpei Nemoto har en bakgrund i Cullbergbaletten. Arbetet med föreställningen har även haft stöd från den framstående koreografen Cristina Caprioli. Det är en lovande utveckling med dessa förbindelser med betydande dansinstitutioner i Sverige.
Tracesmarks håller också genomgående hög nivå som sceniskt dansverk. Dansarna är fokuserade och starka, de har ett fint samspel och är lyhörda för varandras impulser. Kommunikationen på scenen är tät och uttrycket stramt. Samtidigt har de alla individuella särdrag och karaktärer som framträder på ett avspänt sätt.
I koreografin sägs Shumpei inspireras av det japanska begreppet MA. Det är svåröversatt men kretsar kring mellanrum, paus och liknande. Titeln Tracesmarks kan ur det perspektivet tolkas som spår och märken för avstånd; rummet mellan kroppar, kroppens växelspel med rummets ytor. Men även tomrummet; pausen i steget.
När programbladet sedan talar om "formens negativa utrymme" är jag inte med längre. Andra formuleringar som "ett kommunikativt och gränslöst uttryck där rörelse skapas genom experimentell samtid" ger intryck av en lek med ordboken.
Det är förstås dansen som är det väsentliga, den talar för sig själv. Men med flera olika röster. Tracesmarks växlar mellan långa soloavsnitt och kortare duos, trio eller hel ensemble. Tempot är lugnt och färgas av den långsamma eller stillastående musiken.
Ljudspåret förstärker också tyngden som utmärker många delar. Där finns ibland något av gatans kraftfulla dans; bredbent med låg tyngdpunkt.
Dansen kännetecknas av ett lite trevande men nyfiket sökande. Här finns många olika element och knappast ett enhetligt rörelsespråk. Det är som helhet Tracesmarks kan kännas spretig eller diffus. Men som regel fungerar varje enskild scen väl tack vare dansarnas fina kontroll.