De sena kammarspelen (5 st) hör till det mest intressanta och märkligaste i Strindbergs dramaproduktion. De är sinsemellan inte lika och enhetliga. Men de följer en konsekvens och kompromisslöshet som kanske bara ett moget och luttrat författarskap kan leverera.
De spelades inte med framgång under hans levnad. Den egna Intima teatern var visserligen en tillgänglig scen men publiken var inte mogen för dessa avskalade möten med illa medfarna existenser och sargade människoöden.
Benämningen Kammarspel är inte bara en antydan om ett litet format och en rumslig begränsning. De opusnummer som medföljer titeln, pekar på en koppling till musik i liknande format. Denna anspelning ger också en väg in i tolkning och förståelse.
Här handlar det om att arbeta utifrån rytm och puls och spinna många variationer som trådar runt ett tydligt avgränsat motiv. Det ger plats för individuella röster och spänningar mellan dem.
Det sker en utveckling och fördjupning av motivet. Men egentligen ingen förändring. Tragedin är fastslagen från början, så att säga.
Det är en brist på dramaturgi som är svår att agera efter. Åtminstone i relation till realism och trovärdighet. Östgötateaterns tolkning kämpar med detta och fastnar ibland i en yta eller återsken av något som inte riktigt är självklart i skådespelarnas gestaltning. Ibland handlar det om att rytmen eller pauseringen inte sitter exakt. Det kan säkert vara tillfälliga brister.
Och det finns stunder då det gnistrar till eller dörrar öppnas till Strindbergs mörker. Stämmorna möts och en känsla av klarhet eller insikt infinner sig.
Här finns även glimtar av humor; uppsluppenhet i desperationen, som framförallt rolltolkningen av sonen och dottern ger fint utrymme för.
Den ljudande musiken i pjäsen är skickligt utnyttjad som både störande manisk och sammanbindande i övergångar och som ledmotiv för karaktärerna.
Scenrummet är traditionellt enligt scenanvisningar. Kanske borde ljuset varit kallare? Det är svårt att förnimma kylan och kargheten i den blodlösa brist som modern format sitt hem med.
Det oundvikliga slutet blir extra tungt genom en ganska utdragen och upptrappad scen. Jag hade föredragit något mera nedtonat och icke-naturalistiskt. Men rök kan kanske också vara symbolisk? I vilket fall tror jag Strindbergs eld var tänkt att rena och väcka, inte skapa töcken och dunkel i sinnet.