Film
Erika har allt. Bra jobb, fin lägenhet, kärleksfull man, gott om pengar. Hon väntar barn, allt är (till synes) under kontroll, hon har bokat in en tid för kejsarsnitt. Men barnet föds under stor dramatik, tidigare än beräknat. Det överlever, men får stanna kvar på sjukhuset.
Erikas tillvaro rasar. Hon förmår inte att träffa sin lille pojke och kommer inte ur förlossningsdepressionen. För att bryta mönstret börjar hon gå i gruppterapi, där deltagarna försöker ta reda på varför de är så ignorerade och olyckliga. Ur samtalen föds en längtan ”att ta en paus från sig själv”, att ta in på hotell som någon annan.
Sagt och gjort. Gruppen på sex personer ska gemensamt hitta vägar för att möta – och besegra – sin smärta. De hyr in sig i hotellets konferensrum.
Låter det flummigt? Ja, det blir stundtals flummigt. Men mestadels skrattar vi med gruppen, inte åt den. Lisa Langseths manus rymmer tvära kast mellan komik och tragik, mellan bråddjupt allvar och underhållande flumterapier.
David Denciks rollfigur Rikard är lika rolig som rörande med sin vurm för Mayaindianer och sitt djupa moderskomplex. Mira Eklunds Ann-Sofi är också rolig, på ett mer underfundigt sätt (Mira har också gjort delar av filmmusiken). Det växer gradvis fram en solidaritet mellan gruppmedlemmarna och alla tar små men viktiga steg bort från själsligt mörker och uppgivenhet. Ett slags kollektivets seger, i alla fall tillfälligt.
Det är Erikas krokiga väg tillbaka till livet som är filmens röda tråd. Och Alicia Vikander är formidabelt bra. Särskilt när det hettar till. Förlossningsscenen är det mest drabbande jag sett på bio på flera år. Men Erika visar, när hennes frusna själ börjar tina, också prov på värme och att vara lite full i fan. Ett mer levande ansikte finns inte på filmduken just nu.
Ännu ett blixtrande samarbete mellan Langseth och Vikander. Jag önskar mer av den varan framöver.