Essä av Martin Kylhammar om Heidenstams syn på Sverige och omvärlden.

möjligheternas rikeIngen svensk författare förknippas oftare med ordet nationell än Heidenstam. För att sätta den karakteristiken i statistiskt ljus har jag gjort några systematiska ordfrekvensanalyser av hans samlade verk, 17 digitaliserade volymer. Han nämner ordet Sverige 116 gånger, ordet svensk 86, utländsk 4 gånger och Europa 33. Däremot är frekvenserna mycket låga på ord som svenskhet, och noll träffar ger orden ras, svensk identitet eller svensk tradition.

För jämförelsens skull gjorde jag samma undersökning av Strindbergs knappt fyra gånger mer omfattande samlade verk. Och litar vi på ordfrekvensernas vittnesbörd är Strindbergs upptagenhet vid det nationella enormt mycket större än Heidenstams. Han nämner ordet Sverige ganska exakt tio gånger så ofta (1181), benämningen svensk tretton gånger så ofta (1015) och han når mycket höga siffror för ord som inte ens förekommer hos Heidenstam, till exempel ordet ras (85). Låt mig avsluta denna märkliga statistik med konstaterandet att Strindberg kallar sig patriot tjugo gånger så ofta som Heidenstam.

Om Heidenstams patriotism finns det skrivet en mycket bra bok. Det är Staffan Björcks ”Heidenstam och sekelskiftets Sverige”. Den skrevs under andra världskriget; en tid då förstås det nationella och patriotiska hade en särskild betydelse. Men tror någon att Heidenstams patriotism var av det punschpatriotiska slaget tas man snabbt ur villfarelsen av Björcks slagkraftiga sammanfattning av sin stora studie: Heidenstams ”patriotism var på punkt efter punkt av ett annat skaplynne än den gamla officiella… Den var politiskt radikal, historiskt inställd, men med sikte på folket och individen, antirojalistisk, amoralisk, hänsynslöst estetisk och hednisk”. Så här är det nästan alltid med Heidenstam; han är inte identisk med den de flesta tror. Han är mycket mer spännande.

När jag nu åter en gång läser Heidenstams samlade verk är jag ute efter en speciell sak. Inte som Staffan Björck av hur Heidenstam såg på Sverige, utan – hur såg han på utlandet? Och med de glasögonens hjälp hittade jag en Heidenstam, som ingen tidigare upptäckt eller brytt sig om. Det klargör vad allt tal om Heidenstam och det nationella egentligen och riktigare borde handla om. Något som för all tid förändrar.

Till utlandet kan man förhålla sig på många sätt. Medan jag läste Heidenstam tog jag hjälp av tre olika prepositioner som man kan sätta efter ordet Sverige. Jag kan önska mig ett Sverige till världen, ett Sverige som tar till sig eller till och med kopierar det främmande. Jag kan tala om Sverige och världen och tänka på Sverige som något väsensskilt och annorlunda. Och slutligen kan jag skriva Sverige i världen och alltså tala om Sverige som ett land integrerat med andra, samverkande i världens mångfald. Med hjälp av de här prepositionerna skall jag visa hur Heidenstams funderingar kring svensk kultur och utlandet har tre fasetter. De finns nästan hela tiden närvarande i Heidenstams författarskap. Men tidens ljus bryts omväxlande under hans liv starkare genom än den ena, än den andra.

Heidenstam är en av våra mest beresta författare och han levde många år i utlandet. Mest spektakulärt är förstås hans resor i Främre Orienten, i de sydliga och östliga delarna av Medelhavet, men han levde också till och från i Frankrike, Danmark och Italien. De här internationella erfarenheterna spelar en stor roll i hans författarskap. I hans första böcker är ett bärande tema en långtgående kritik av det västerländska samhället och en lika långtgående idyllisering av en österländsk, muslimsk kultur.

Orienten fyllde Heidenstam i sitt tidiga författarskap med de positiva värden som han önskade att Sverige skulle ta till sig. Heidenstam använder den främmande Orienten för att kritisera vad han uppfattade som västvärldens urartning i tom materialism och som en sinnebild för sitt livsglädjeprogram.

Heidenstam ville vara en varandets profet, inte en vetandets. Men vår kultur var just och för det första förvetenskapligad. Vetande handlar om distans och förklaring och kyla; varandet tvärtom, om omedelbarhet och sensualism, om spontan närvaro i världen.

Vi var för det andra projektorienterade, vi såg hela tiden på det vi gjorde nu som ett medel, ägnat att leda till ett framtida mål. All glädje, all lycka förlade vi därför i framtiden och degraderade på kuppen ständigt nuet till en passage, ett genomgångsrum utan egenvärde. I det orientaliska levde man annorlunda, och förmådde fånga dagen och ögonblicket, uppleva storheten i nuets varande.

För det tredje levde vi med arbetslinjen, med den protestantiska etik som identifierade livets mening med arbetet och yrket. Den kultur var pervers, menade Heidenstam, där man svarade på frågan vem man är med att ange sin yrkestitel. Vi borde göra som i Orienten; fyra timmars samhällstjänst om dagen räcker för att ge alla en tillräckligt hög materiell levnadsstandard. Resten av dygnets timmar kan då ägnas åt det som verkligen ger livet mening enligt Heidenstam, alltså åt det man gör utan att få betalt.

I böcker som ”Vallfart och vandringsår”, ”Endymion” och ”Hans Alienus” längtar förvisso författaren ibland till de stenar han lekt som barn, men framför allt utgör böckerna en trilogi om alienationen i det västerländska. Hans Alienus drömmer om orientalisk livsglädje, men samtidigt är han tragiskt medveten om att hans inbillningar står maktlösa mot tidens potenta krafter: kapitalet, tekniken, vetenskapen och arbetet. Heidenstams Orient försvinner i stenkolsröken. Han återvänder till Sverige, förändras, kanske drömmer han därefter mindre.

Nästa gång Heidenstam tar till orda i fråga om det nationella är han en annan. Han skriver vid nyåret år 1896 den betydelsefulla pamfletten ”Om svenskarnas lynne”. Här är det inte fråga om att Sverige skall närma sig det orientaliska och än mindre något som helst annat utland – minst av allt Amerika. Det är nu inte med glädje utan med den djupaste beklagan han inleder sin stridsskrift med att konstatera: ”Utlandet har/ i Sverige/ upphöjts till högsta auktoritet.”

Huvudtesen i ”Om svenskarnas lynne” är att vi systematiskt underskattar de egna förtjänsterna samtidigt som vi idylliserar och beundrar allt tänkbart utländskt. Eller mer nyanserat och intressant uttryckt: Vi projicerar på de främmande okända andra, på utlandet, våra egna ouppfyllda drömmar och utopier. Heidenstam uttrycker det så här: ”Det utland, inför vilket/svenskarna/ så gärna böja sina huvud, är ett Utopia, som endast finns till i deras egen självkritik.”

Det är ingen tvekan om vad i denna utlandsimport och Amerikabeundran som Heidenstam ogillar.

För det första är det att materialismen, att välståndet, ekonomin, förvandlats från att vara ett medel som främjar den kulturella, mänskliga växten, till att bli ett självändamål. ”Sverige har hemfallit åt en materialism, som, blottad på allt idéinnehåll och på varje annan känsla än egennyttan, undergrävt vår auktoritet och vår sista återstod av självkänsla.”

Och för det andra att historiemedvetandet, smaken, bildningen, hamnat på ett sluttande plan. Modernitetsjakten går först eller som Heidenstam uttrycker det: ”Allt, som kan kallas modernt, särskilt allt, som kan öka bekvämligheten och lyxen, tillägna sig svenskarna med svindlande brådska” eller varierat så här: ”En sådan obeläsenhet, en sådan förkärlek för det medelmåttiga återfinner man/ närmast/ ingenstans.”

Det är denna typ av ytlig modernitet som hotar. Men det är däremot inte lika lätt att identifiera vad som för Heidenstam utgör det särpräglat och positivt svenska. Vad är det vi skall värna gentemot det hotande utlandet? Vad gör det berättigat att tala om Sverige och världen? Klart står förstås att Heidenstam vill ändra på vår självbild, och få oss att se att vi i själva verket ligger eller borde ligga i frontlinjen, till exempel så här:

”De stora kulturlanden besitta ej ett fullkomligare samhälle än vi… Våra städer överraska genom sin ordning. Våra sjukhus är mönstergilla, våra kirurger stå på höjden av sin tid. Alla uppfinningar, alla kulturens yttre hjälpmedel ha vi förskaffat oss, och alla andliga strömningar äga vårt öra. Medkänslan för djuren, som närmast vilar på ett upplyst omdöme, står hos oss högre än på kontinenten, om också i fråga om slakt en låg grymhet ostraffad ännu är rådande.”

Ja, vi skall ligga på frontlinjen när det gäller teknik, vetenskap och medicin. Och inom parentes, använder Heidenstam djurfrågan ständigt som ett mått på graden av civilisation. De kulturer som inte förstår att djur har känslor, ja, att till och med växter har det, ser han som barbariska. Djur- och växtfrågan följde honom ända sedan ungdomen då han skrämdes av de förfärliga industriella djur- och slakttransporterna han såg i Europa och ända fram till ålderdomens äckel inför hur en ung författar- och konstnärsgeneration fascinerades av tjurfäktningarnas bestialitet i Spanien.

Ett nytt Sverige behövde inte bara teknik och hög standard, nödvändigt var menade Heidenstam som bekant också demokratiska reformer, lika rösträtt och en skola för alla. Men sedan blir det diffusare. Heidenstam tror det finns något han kallar folklynnet, alltså några speciella svenska värderingar och livshållningar. Genom texterna återkommer ett antal epitet när detta folklynne skall beskrivas. Det handlar om en förmåga att resonera, att lugnt, kompromissvänligt samarbeta, att pragmatiskt lösa problem. Behärskad, klok, samarbetsvänlig, förvisso, men svensken har också ett anarkistiskt drag, ett sturskt behov av att djävlas. Att vara sig själv nog. Det här återkommer ganska ofta. Svensken bygger en humanistisk civilisation, men har samtidigt ett drag av vilde över sig.

Ja, mycket längre än så här kommer jag inte när jag försöker konkretisera vad Heidenstam kan ha menat när han skrev ”Sverige, Sverige, Sverige fosterland.

Vår längtans bygd, vårt hem på jorden”. Sverige, en hög civilisation med demokratiska institutioner, med ett välstånd balanserat av en känsla för kultur och historia, ett i grunden fredlig folk, samarbetsvilligt och klokt men mellan varven busigt, sturskt och individualistiskt. Vore den bilden sann kan jag själv inte annat än hålla med skalden: Ett sådant folk borde inte lida av systematisk självkritik och underlägsenhetskänslor utan i stället stolt och självsäkert ta sin plats i världen.

Men Heidenstam själv varnade – framsynt skulle säkert många säga – för att pratet om det svenska kan hamna i fel händer och riskera att bli fundamentalistiskt, eller som han skriver i mer vetenskapligt språk: ”Besitter en diskurs om det nationella en viss förmåga att lätt stiga en eller annan åt huvudet, så få vi ihågkomma, att varje förkunnande av åsikter medföra samma fara.”

Men finns det verkligen något typiskt svenskt? Har i själva verket inte utvecklingen av världshandeln, av transnationella institutioner och av nya tekniker för gränsöverskridande kommunikation och andligt utbyte raserat gränserna och successivt ända sedan Heidenstams födelse gjort kategorierna folklynne och utland föråldrade?

Epitetet nationell har alltså blivit Heidenstams. Men det är som vi sett bara en fasett i frågan om Heidenstam och utlandet. Vi kommer nu till den tredje och sista. Hur såg han på nationalstatens försvagning och globaliseringen? Ja, han hade en särskild erfarenhet som gjorde frågan aktuell för honom; med nya kommunikationer som tåg och flyg reste han ut i världen och med nya informationsteknologier som telefon och radio tog han hem världen till Övralid.

Inte minst hade Heidenstam en unik förtrogenhet med det orientaliska och muslimska. Och vi såg i början av den här essän hur han i ungdomen idylliserade Orientens liv och gjorde det till en förebild. Långt senare i livet och i sitt mest ambitiösa teoretiska arbete, det där han verkligen försökte beskriva sin världsbild och sin syn på utvecklingen, återkommer han på ett nästan överraskande modernt sätt till frågan om relationerna mellan öst och väst och framtidens mångkultur. Det är i den historieteoretiska men svårtolkade essän ”Klassicitet och germanism” från år 1898.

I den aktualiseras min tredje preposition. Hittills har det handlat om ett Sverige till och om ett Sverige och världen. ”Klassicitet och germanism” handlar om ett Sverige i världen. För i Heidenstams historieteori är just globaliseringen ett av modernitetens främsta kännetecken. En gång i tiden, skriver han, kunde högkulturer skapas lokalt, blomstra och leva isolerade från övriga världen. Men det har moderniteten gjort omöjligt och heller inte önskvärt, fortsätter Heidenstam. För här bejakar han globaliseringen, eller som den på den tiden kallades – det kosmopolitiska. Heidenstam polemiserar mot dem som tror att den kosmopolitiska mångkulturen är ett hot och något som bör motarbetas genom att vi profilerar den lokala, nationella kulturen. Nej, tvärtom talar han här om att framtidens kultur är sprungen ur den kosmopolitiska blandningen. Ja, kanske skall jordens folk en gång lyckas skapa en ny enhet, en enhet som inte är byggd på det lokala eller nationella, utan på blandningen, på kulturmöten, tolerans och mångfald.

Den här fasetten av Heidenstam uppmärksammas just nu för första gången. När jag på nytt läser Staffan Björck ser jag att han har väldiga problem med ”Klassicitet och germanism”, han får slingra sig och bortse från vad där står. Men Heidenstam överraskar som sagt hela tiden om man läser honom med öppet sinnelag. För hans allra mest genomtänkta teoretiska arbete slutar nämligen med en dröm om Sverige i världen, om mångfaldens rika världskultur. Jag sökte en svensk, men fann också en kosmopolit. Jag kan inte säga att jag är besviken. Om detta finns mycket att säga, men jag nöjer mig här med att göra Heidenstams avslutningsord också till min essäs. Så här låter svenskhetens skald när han själv får tala om Sverige i världen:

”Det som först och sist skiljer den nu härskande odlingen från det förflutna, är den kosmopolitiska omfattningen… Mellan östern och västern pågår ett dagligt utbyte och tillgodogörande av andliga varor, som tillförne tycktes vart och ett folks avsöndrande och girigt bevakade egendom. Till och med de olika religionssystemen gå varandra till mötes med en snabbhet, om vilken först eftervärlden kan döma… Just brokigheten, just mångfalden av de bjärtaste kontraster bringar en stor allmän blomstring till jämvikt och mognad… Mänskligheten spelar icke längre sin melodi med ett finger utan med ackord. Hennes allmänna odling har blivit ett spektroskop som just genom att visa de olika färgerna först på allvar gör oss bekanta med ljuset… Mångsidigheternas och motsatsernas blomstring är först rätt kommen, när färgskiftningarna är lika många som på en midsommaräng… Kalla vår odling… De tusen möjligheternas rike, eller Trädgården med frukter från alla land… När en allmän odling uppsugit genom sina tusen spridda rötter vad de olika folkkaraktärerna mäktat giva, måste nämligen ur motsättningarna slutligen framgå en allt omfattande enhet.”