Eskil Franck, fd präst och nu överintendent vid Forum för levande historia, berättar i boken ”Giv mig, min son, ditt hjärta” om sin väg bort från tjänsten i kyrkan och dess tro. Det är samtidigt en memoarbok om det egna livet, uppväxten i en prästsläkt, familjen, studierna och yrkeskarriären. Av inledning och baksidestext framgår tydligt att fokus, brytpunkten, i denna berättelse utgörs av Eskil Francks brev till domkapitlet år 2006 då han avsäger sig prästämbetet i Svenska kyrkan. Bokens första del berättar om barndomen och om föräldrarna; pappa prästen och mamma prästfrun. Det är en uppriktig, naken men också ömsint skildring av ett typiskt schartauanskt prästhem i Göteborgs stift vid den tiden. Tidigt fanns tvivlet och ifrågasättandet hos Eskil. Varför kunde pappa sitta och se fotboll på TV en söndag när han själv inte fick cykla till fotbollsplanen och träna?
Till en berättelse om varför man lämnar sitt uppdrag som präst finns ofta ett inslag av besvikelse eller personlig motgång. Eskil Franck nämner hur han i ärkebiskopsvalet blev vald först till tredje rummet.
Det är en kyrka som Eskil Franck vuxit upp i. Det är en annan kyrka, delvis präglad av honom själv, som han sedan lämnar. Här finns en paradox i berättelsen. Ju mer Eskil Franck får vara med att forma kyrkan desto starkare växer hans tvivel på den. Ibland får jag känslan av att Eskil Franck aldrig någonsin kunnat lämna den patriarkala världen han vuxit upp i bakom sig. När han talar om prästsläkten bakåt är det på pappas sida han räknar. Det är där generna finns, fastän också mammas släkt är fylld av präster. När han önskar mamma ett annat liv är det som lärarinna, inte präst. Det liksom sitter där, som hugget i sten.
Det som gör denna bok viktig och angelägen är att den bryter med bilden av prästen som avsagt sig uppdraget som en bitter rättshaverist eller en klen och bräcklig tvivlare.