Erlander – den ständige taktikern

På våren 1965 höll Tage Erlander ett stort tal i Folkets hus i Stockholm. På den tiden var det vanligt att sådana tal hölls bakom stängda dörrar. Bara partimedlemmar bjöds in för att lyssna.

Den här gången var en reporter på Expressen partimedlem. Han hade ingen lust att gå på mötet. I stället gav han sin biljett till mig.

Erlanders tal handlade till stor del om partiets satsning på jämlikhet. En utredning under Alva Myrdals ledning hade just lagt fram sina förslag och detta skulle tydligtvis bli socialdemokratins kampanjtema inför det kommande valet. I manuskriptet var formuleringarna försiktiga men Erlander kände publikens gensvar och gick sin vana trogen utanför manuskriptet. ”Om vi ska genomföra en ökad jämlikhet måste bättre ställda grupper stå tillbaka för låginkomsttagarna”, sa han bland annat.

Jag gick tillbaka till Expressens redaktion och skrev en ledare med temat ”Erlander kräver lönestopp för tjänstemännen”. När jag skrivit färdigt gick jag upp på centralredaktionen och visade texten för redaktionschefen Sigge Ågren. Han tände direkt och Expressen toppade den dagen förstasidan med ledarartikeln om Erlanders utspel.

Tage Erlander reagerade med ursinne. Det han sagt var ju inte tänkt för allmänheten utan bara för partivänner.

Han förnekade kategoriskt att han sagt någonting som kunde tolkas på det sätt som Expressen påstått. Som sanningsvittne kallade han in Lennart Geijer, senare justitieminister och avslöjad som lögnare när det gällde egna bordellbesök. Geijer var den gången anställd på TCO.

Till yttermera visso utmanade statsministern Expressens chefredaktör på en tv-debatt där han vräkte okvädingsord för Expressen och dess ledarsida, ”denna degiga massa” som han utryckte saken.

Varför blev Erlander så arg? Under de närmaste åren hände just det som han talat om. Gapet mellan lågavlönade och högavlönade minskade och Sverige fick västvärldens mest sammanpressade lönespridning. Jämlikhetskravet förverkligades och de som fick betala var tjänstemännen.

Men en framgång i det kommandevalet var beroende av röster från tjänstemännen. Då kunde det vara förödande om de fick klart för sig att det var de som skulle betala för socialdemokraternas jämlikhetssträvanden.

Tage Erlander var en partitaktikens mästare. Och hans skicklighet visade sig inte minst i hans förmåga att dölja taktiska hänsyn bakom tillsynes ideo-logiska argument. Erlander tyckte intensivt illa om folkpartiledaren Bertil Ohlin. Det berodde nog inte minst på att han kände igen ivern att resonera taktiskt, men i Ohlins fall bara alltför genomskinligt.

En stor stridsfråga under 60-talet var den nya grundlagen. Författningsutredningen hade lagt fram ett förslag om att avskaffa tvåkammarsystemet och införa en riksdag som i sin helhet valdes vid ett enda tillfälle. Egentligen borde socialdemokraterna med entusiasm ha ställt sig bakom den reformen. Tvåkammarsystemet var ju en rest från tiden före demokratins genombrott.

Men Erlander visste att med ett enkammarsystem och proportionella val skulle socialdemokratin ha förlorat regeringsmakten redan på 50-talet. Hur skulle han kunna manövrera för att säkra fortsatt majoritet för det egna partiet? Han kom upp med två idéer. Den ena var att eftersom det var viktigt med en stark regering borde valsystemet gynna det största partiet. Problemet var att om vi i stället skulle få en regering av flera mindre partier skulle den bli svagare än med ett strikt proportionellt system.

Han satsade därför på en annan idé, vad han kallade ”det kommunala sambandet”. Det var viktigt, påstod statsministern, att väljarna hade klart för sig sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik. Därför borde riksdagen spegla också väljarnas partisympatier i kommunalvalen. På den tiden brukade nämligen socialdemokratin ha bättre resultat kommunalt än rikspolitiskt.

I slutändan tvingades Erlander överge också den tanken. Kompromissen blev att kommunalval och riksdagsval skulle hållas samtidigt. Och för att inte avståndet mellan valen skulle bli för långt skulle valperioden begränsas till tre år.

De här två exemplen är naturligtvis ingen fullständig bild av Tage Erlanders gärning. Men jag tror att det är viktigt att lyfta fram hur taktiken hela tiden stod i förgrunden för hans tänkande, tvärtemot den bild som annars ges av vår längsta statsminister. Jag tror dessutom att Erlander i själva verket var mycket mera socialist än sin efterträdare Olof Palme. Men medan Palme älskade att tala om sig själv som en demokratisk socialist, var Erlander angelägen om att dölja sina socialistiska strävanden och motivera de steg hans regering tog mot de målen med helt andra argument.

Socialdemokratins efterkrigsprogram var starkt socialistiskt och med det i ryggsäcken utkämpade Tage Erlander sitt första val som partiledare. Det blev ett val som han vann bara med ett nödrop. Det präglade hans fortsatta uppträdande.

På hösten 1959 talade Erlander i Uppsala. Jag ställde några impertinenta frågor till honom. Han tog det med gott humör och hälsade i flera år alltid vänligt på mig. Men efter striden om lönestoppet vägrade han att känna igen mig. På en presskonferens låtsades han i det längsta inte se mig. Till slut pekade han dock på mig och muttrade ”den där”.

Han var långsint också.