Tio minuter efter att en bil fylld med sprängmedel exploderat i regeringskvarteret i Oslo ringde en man till polisen och tipsade att han sett en person i polisuniform åka iväg i en skåpbil alldeles i närheten av bombplatsen. Han hade till och med antecknat bilnumret.
I det kaos som rådde på polishögkvarteret efter bombdådet blev tipslappen liggande i ytterligare tio minuter innan den av en tillfällighet upptäcktes. När man då skickade ut rikslarm efter bilen nådde larmet bara ett fåtal polissationer och inte alls enskilda polisbilar. Den norska polisen hade nämligen inget effektivt system för att larma.
Hade larmet nått den polisbil som av en ren tillfällighet körde bakom Anders Behring Breivik hade mördaren kunnat stoppas långt innan han tagit sig fram till Utöya. Men denna polismiss var bara början på en rad felaktiga beslut som blev direkt orsak till dussintals unga människors död.
I stället för att samlas vid färjestället till Utöya kom polisens samling att ske på en plats som låg 3,6 km från ön i stället för de drygt 600 m som gäller vid färjestället. Väl där försökte sig en styrka på elva poliser att efter åtskilliga förseningar ge sig ut i en gummibåt som inte klarade mer än högst tio personer utan utrustning. Resultatet blev att motorn vattenfylldes och stannade mitt ute på sjön.
Bara någon minut innan poliserna äntligen kom i land på ön sköt Breivik ihjäl sitt sista offer.
Den oberoende kommission som tillsattes av regeringen lämnade för ett år sedan ifrån sig ett skakande dokument. Här tvättades verkligen all smutsig byk.
Erika Fatland redovisar kommissionsrapporten i ett kort kapitel i slutet av sin bok. Det räcker fullkomligt. Dessförinnan har vi fått del av fruktansvärda rapporter om den skräck som rådde på ön medan Breivik lugnt och metodiskt gick runt och sköt ihjäl alla han fick syn på. Utöya är en liten ö – som längst bara 500 m – och det fanns inte många gömställen och inga riktigt bra. Och om några ungdomar lyckats gömma sig lockade Breivik fram dem genom att uppträda som en polis som skulle rädda dem undan mördaren.
Fatland har en enastående förmåga att förmedla känslorna hos dem hon talat med. Och dessa är både överlevande och anhöriga till dem som blev mördarens offer. Alla har bestående psykiska skador och många också fysiska efter att ha skadskjutits på ön.
Erika Fatland har gått till verket med unika förutsättningar. I flera år hade hon arbetat på en vetenskaplig uppsats om efterspelet till terrordådet i Beslan i Tjetjenien. Där sprängdes en skola i luften efter flera dagars gisslandrama. 300 barn dog.
Med Fatland har också en ovanlig journalistisk begåvning som visar sig både i hennes förmåga att tala med människor om svåra saker och i att hon sedan också kunnat förmedla deras berättelser på ett lysande språk.
Det är dessa berättelser som är bokens största värde. Att hon sedan också demonterar både Breiviks pretentioner på att vara särskilt modig och genomtänkt och psykiatrernas bild av honom som psykotisk och schizofren är en ytterligare förtjänst.
Däremot ger hennes försök att undersöka några andra terrordåd kanske inte så mycket. Breivik var unik i sin blandning av vettlöst ideologiskt bygge och noggrant planerat och genomfört illdåd. Att han inte kunde ha lyckats om norska myndigheter uppvisat ett minimum av förutseende tillhör också historien.