Erik Larson: I odjurets trädgård. En amerikansk familj i Hitlers Berlin

Så många som såg och visste men inte reagerade! Judar, kommunister och socialister greps, misshandlades eller till och med mördades. Hitlers skräckvälde inleddes medan omvärlden blundade eller sökte bortförklaringar.

Genom en amerikansk familj ger Erik Larson, amerikansk historiker och facklitterär författare (född 1954), en fiktiv inifrånskildring av förkrigsåren 1933 och 1934 i Berlin.

William E Dodd är 64 år och professor i historia i Chicago när han erbjuds den vakanta ambassadörsposten i Berlin (som flera tillfrågade tackat nej till). Hans bakgrund var inte den ”rätta”, men som en merit räknades att han som ung studerat i Leipzig.

Förutom hustrun Mattie följer barnen med: Martha, 24, och Bill, 28 -- utlovade ”deras livs stora upplevelse”.

Fyra och ett halvt år tillbringade familjen Dodd i Berlin, men det är det första skedet av Tredje rikets ödesdigra uppgång, juli 1933—juni 1934 – efter ”de långa knivarnas natt” -- som Larson uppehåller sig vid.

I det längsta framhärdar demokraten Dodd – som blev diplomat av en tillfällighet och inte av fallenhet -- med att förhålla sig objektiv och intalar sig att Hitlers regim inte kan bestå.

Men nog hajar man till inför en mening som ”Människor måste få en chans att sätta sina idéer på prov”. Så skrev Dodd i ett brev till Roosevelt – presidenten som inte tog varningstecknen på större allvar än att ansåg Tysklands skuld på 1,2 miljarder dollar till amerikanska långivare som det överhängande problemet.

Två olika perspektiv på den eskalerande händelseutvecklingen ges genom att Martha, intelligent och flirtig, är bokens andra huvudperson.

Hon är entusiastisk över allt hon ser och upplever och tar för sig av lyx och överdåd såväl i diplomatiska kretsar (som hennes far är så kritisk mot) som på bjudningar med Goebbels, Göring och andra nazistpampar.

Martha har ett vidlyftigt privatliv och stoltserar med att vara känd som ”kvinnan som låg med djävulen”. Rudolf Diels, chef för Gestapo, är en av hennes älskare, en annan är ryssen Boris Vinogradov, knuten till den sovjetiska underrättelsetjänsten.

Det är dock genom Diels, när han avslöjar sin egen rädsla, som Marthas idealisering av den nazistiska revolutionen börjar krackelera.

Jag visste inte att antisemitismen var så utbredd i USA de här åren (rudimentärt även hos Dodd). Inom utrikesdepartementet tycks det legitimt att avsky judar. Ändå saknas inte rapporter från Berlin om tilltagande kontroll och brutalisering – som även drabbat amerikanska medborgare.

Erik Larson skriver så att läsaren kan tro sig vara mitt uppe i en påhittad romanhandling, men det finns belägg för allt: historiska dokument, Dodds rapporter, brev, dagböcker och memoarer.

När förtrycket hårdnar håller Dodd ett anförande som i förtäckt form kritiserar nazistregimen med hjälp av historiska analogier.

Då växte missnöjet med Dodd inom utrikesdepartementet till en ren kampanj. I december 1937 gav Roosevelt efter för påtryckningarna och kallade hem Dodd.