Enquist släpper fram kvinnan i Strindberg

En rätt stökig lokal, illa upplyst men fylld av ting som retar ögats nyfikenhet. Scenografen Anna Asp tar hela scendjupet i anspråk, staplar rader av gröna ölbackar längs ena kortsidan, bygger ett berg av kaféstolar längst bak i fonden.

Huller om buller en mängd lagrad teaterrekvisita. På det pappersbelamrade slagbordet i förgrunden Fröken Julies fågelbur.

Året är 1889, platsen en repetitionslokal på Dagmarteatret i Köpenhamn. Här skulle "Fröken Julie" ha gått upp till urpremiär men stoppades av censuren och måste ersättas med "Den starkare".

I scenöppningen spelar en begåvad liten flicka piano: Chopin, Schumann, Beethoven ? Ljuvliga toner som mycket snart ska avlösas av en verbal hagelstorm av utstuderade tarvligheter och ironier spetsade med hat.

Äntligen är det dags för "Tribadernas natt"! Alltför länge har P O Enquists debutpjäs från 1975 varit bortglömd av de stora scenerna i Stockholm. Men i samband med Strindbergsjubileet - premiär på Stockholms stadsteater 14 maj, dödsdagen -- är det äntligen dags!

Siri och August ligger i skilsmässa. Strindberg kommer oväntat till repetitionen med Siri och den lesbiska Marie David ("tribaden", enligt August Siris älskarinna).

En dokumentär utgångspunkt, men sen ett drama byggt på Enquists alternativa tolkning av Strindbergs enaktare. Maktkampstriangeln består nu av de båda kvinnorna kontra mannen - avslöjad som den svage. Ofrivillig åskådare: den beskedlige skådespelaren Viggo Schiwe (Richard Forsgren).

Strindberg kunde inte själv ha skrivit mer tacksamma roller, och Stadsteaterns kvartett i regi av Thommy Berggren gör ingen besviken. Shanti Roney är faktiskt porträttlik, men viktigare är att han framställer karaktären Strindberg, ensam och rädd bakom den löjliga pittmätningen och de "virila vulkanutbrotten", så att det känns autentiskt.

Med bitterhetsstämd inlevelse och utsökt syrliga replikslängar gestaltar Marie Richardson luttrad hustru till en man vars själsliv tillhör litteraturhistorien (enligt hans egen utsago). Men regin nyanserar bortom elakheterna. Ett liv i missunnsamhet har gjort hennes egocentricitet lika stor som hans.

Ömsom full intensitet, ömsom låter Berggren spelet stillna. Som i den fina scenen där Marie David ger August sin version av natten i Grez för flera år sen.

Marie, i pjäsen länge hänvisad till stumhet och (ännu en) ölflaska, är den som bäst känner Augusts ömmaste punkt. I en raffinerad process plockar Lina Englund fram det mjuka, känsliga och ömtåliga hos August. Hon ser kvinnan inom honom som han ständigt bekämpar

"Sanningen tittar fram i springorna", säger Marie David. Det är såna mellanrum som Enquist gör fruktbara, dramatiskt såväl som litterärt .

"Tribadernas natt" är ett tragiskt drama om kärlek dödad av kontrollbehov och oförmåga att se den andre. Men i en briljant dialog växlar humor med absurditeter. Och det verkligt tragikomiska är Augusts totala brist på självironi.