Årets första utställning på Passagen erbjuder variation i uttryck och innehåll. De målningar som visas spänner tidsmässigt över ett drygt decennium. Trots detta faktum och att konstnären är relativt ung, tycker jag att jämnheten är fullt godkänd.
På det hela taget fungerar visningen som att besökaren inviteras till ett visuellt äventyr, där helheten till en början kan förefalla något diffus, men där man efterhand dras mot egenartade komplikationer, eller mot vackra, tilltalande avsnitt. Dessa omständigheter låter sedan nya möjligheter anas, så att "äventyrsvandringen" kan fortgå mot andra upptäckter och infallsvinklar.
Bjuder inKonstnären har på ett subtilt sätt använt sig av varierande uttryckssätt. Inte sällan har det skett på ett experimentellt plan, då han i samma bild kopplat ihop uttryck från olika "ismer", till exempel surrealismen. Men kompositionerna känns genomtänkta och personliga.
"The nose knows" är en större målning där olika former och attribut tillförts, till dess att balans och en sorts harmoni har uppstått. Eiffeltornet, en glasstrut, en grön palm, ett vältande ljus... ses väl vanligtvis som enskildheter vilkas samröre kan förefalla långsökt, men i den här målningen, med de färger som valts, bjuder de in till sonderingar kring något gemensamt, lockar med kopplingar som inte enbart har med bilduppbyggnad att göra.
DramatisktJag ser två huvudstråk i det presenterade konstnärskapet: dels det äventyrliga och lätt dramatiska i omdanade landskap och konstruerade scenarier, dels en form av illusionsmåleri som grundar sig i Kopps intresse av att undersöka måleriets och färgens krav och förutsättningar.
I några målningar har han anammat ett språk som utövas av och utmärker en del samtida konstnärer. Men Viktor Kopp "talar" och använder sig även av andra språk.