Tredje filmen om livsfarlige CIA-agenten Jason Bourne och hans kamp med sin minnesförlust förspiller ingen tid. Direkt från första scenen är jakten igång. Bourne jagar sanningen om sitt ursprung och de amerikanska myndigheterna jagar honom. Hans målinriktade och intelligenta spionerier skapar en magnifik och adrenalinpackad actionfilm. Tempot är om möjligt ännu högre än i de tidigare filmerna. Och framför allt har regissören Paul Greengrass ytterligare betonat Bournes robotaktiga mördarinstinkter. I korta blinkningar kompliceras agenten och hur han tyngs av att bära på en kunskap som han egentligen inte vill ha. Förstärkningen av denna betingade instinkt passar Matt Damons lite stela typ av skådespeleri. Precis som det passade i Robert De Niros lugnare och mer reflekterande spionfilm "Den innersta kretsen".
Storyn i "Bourne ultimatum" är i sanningens namn tunn men också sekundär. Filmen drivs istället framåt genom att Bourne utsätts för det ena hindret efter det andra. Tack vare skickliga sekvenser håller det nästan hela vägen. Men till slut blir det nästan för mycket, och när Paul Greengrass levererar en fantastisk actionsekvens i Marocko har jag svårt att uppskatta den. Jag är helt enkelt mätt på hisnande upplevelser. I Marocko gör dessutom filmen en irriterande Hitchcock-lurig McGuffin av Julia Stiles kvinnliga CIA-figur. Hennes karaktär dyker upp i samtliga Bourne-filmer, men betyder i slutet ändå ingenting. Det börjar bli uttjatat.
Det är ändå en av få svagheter i vad som är en riktigt stor godispåse för actionälskare, om än något mindre tillfredsställande för spionthriller-freaks. Den tredje filmen om Bourne etablerar honom som mytisk spionfigur á la 007 men i helt ny tappning. Bourne är anti-Bond, fast precis lika oövervinnelig.