Hämnden är ljuv -- eller bara destruktiv? Italienaren Alessandro Baricco har skrivit en mycket liten, mycket vacker, mycket stark roman om mord, hämnd och försoning utan blod.
ny bok
ºAlessandro Baricco: Utan blod
Översättning: Viveca Melander. Albert Bonniers Förlag.
När kvällsljuset just börjat sila genom majsfältet kommer fyra män åkande i en Mercedes mot en öde bondgård där en viss Manuel Roca gömmer sig tillsammans med sina två barn.
Stämningen är hårdkokt mättad, som i en western, i Alessandro Bariccos nya kortroman "Utan blod". Männen har kommit för att en gång för alla göra upp räkningen med Roca. Hämnden närmar sig. Blixten ska äntligen få slå ned.
Varför? Vad har Roca gjort? Förfärliga saker, antyder bokens berättare och skissar upp en bakgrund av ett brutalt inbördeskrig, kanske i Sydamerika, där inget brott glömts bort. Syndaren måste sona. Rocas öde är förutbestämt. Försoning existerar inte.
Italienaren Alessandro Bariccos sjätte roman på svenska är i likhet med hans två ypperliga miniatyrromaner "Silke" och "Nittonhundra" stramt och elegant berättad. Det är nittio sidors minimalistisk prosa där allt litterärt dökött är nogsamt bortskuret.
"Utan blod" är en roman om hämnd och möjligheten till försoning. I bokens andra del har decennierna lagts till varandra. Rocas dotter Nina, som överlevde genom ett mirakel, är nu en gammal kvinna och söker upp Tito, den siste av faderns mördare, där han säljer lotter i ett köpcentrum.
Tito har med oro väntat på henne i hela sitt liv, bidat sin tid inför det oundvikliga. Förr eller senare måste ju blixten slå ned. Eller måste den det?
Alessandro Baricco har en enastående förmåga att med mycket små, precisa medel teckna karaktärer och miljöer, och han har en uppenbar förkärlek för att litterärt travestera så kallad skräpkultur. I denna bok westernfilm.
Men det handlar mindre om ett populistiskt flirtande och mer om ett försök att liksom i sagans eller fabelns värld tydliggöra existentiella och moraliska frågor. Att sätta fingret på det ömma.
I "Utan blod" har förenklingen gått så långt att hela denna "roman" bara består av två händelser: mordet på Roca och Ninas möte med Tito, faderns mördare. Allt liv däremellan, alla mänskliga förhållanden och händelser vid sidan av, reduceras till ett minimum.
Berättelser om försoning brukar sällan vara särskilt övertygande. Det gråtmilda och sentimentala skymmer gärna frågans svåraste problematik. Kan man verkligen förstå och förlåta andra människor? Brottet är det värsta tänkbara i "Utan blod" men problematiken finns på många nivåer i tillvaron, i stort som smått: du har sårat mig -- kan jag förlåta dig?
Alessandro Baricco antyder att det även i de mest exceptionella situationer faktiskt finns möjlighet till försoning.
Det är en vacker tanke, och en vacker liten roman.
Likväl vet jag inte riktigt om jag kan tro på åldringarna Ninas och Titos osannolika möte mellan lakanen på ett billigt hotellrum. Men visst, det är värt att försöka att tro på.