Det är en rätt märklig exposé de båda konstnärerna presenterar. Inte utan att betraktaren själv känner sig som en åsna vid mötet med Jonas Elfversons studier av åsnekranier. Och Marion Kahnerts poetiska språk i kollage och foto låter sig heller inte inrangeras i någon specifik genre. En utställning full av gåtor utan svar, en sofistikerad utmaning. Men det lönar sig att dröja kvar och låta sig hänföras, beundra och begrunda. Eller bespotta.
Jonas Elfverson är trots sin relativa ungdom en höglärd man, som kanske kräver mer av sin publik än vad recensenten kan prestera i försöken att analysera. För mig är det bara att låta blickarna vila men låta tankarna fara i fåfänga försök att tolka mening och mål i konstnärens sätt att uttrycka sig. Först när jag upptäcker det meningslösa i spaningen, står allting plötsligt klart. Eller?
Nej, säker kan man aldrig vara i detta sällskap. Och är det något Jonas Elfverson strävar efter, så handlar det om det oförutsägbara, en rymd för drömmar. Hans objekt i blandteknik är ju märkligt nog föga upplyftande vid en första anblick. Men modet att stanna kvar och studera såväl motiv som utförande ger hundrafaldig utdelning. Gång efter annan återvänder jag för att söka smälta ögonblickets intryck och få ut mer av innehållet i objekten. Varje gång sker det något nytt att lägga till den visuella upplevelsen. På ett närmast magiskt sätt binder konstnären betraktarens assimilationsprocess.
I en särskild klass för sig finns konstnärens "berättelsekärl", gamla nötta och sönderrostade foderhinkar, en serie objekt av speciell karaktär. Också en nyckel till konstnärens ego.
Marion Kahnert har valt att undvika titlar på sin foton och kollage, Något som ger publiken full frihet att knyta an och associera till egna erfarenheter och upplevelser. Sympatiskt!