Susanna Alakoski hör till en mindre grupp författare i dag som skriver i vrede. Författare som bärs av en upprördhet som blir till en kraft att skriva fram verkligheten. Inte besvärja den eller fördjupa den, utan främst visa den, som den är: Se dig omkring, såhär ser det ut. Det blir inte bättre, snarare sämre.
När en roman bearbetas till pjäs försvinner en massa nivåer i berättelsen. Bakgrunder, nyanser, tankar och inre bilder. Det försvinner också en massa tid ur händelseförloppet. Berättelsen kramas ur och skalas av, in till det nakna skelettet.
Kvällens pjäs kan också kännas som en urvriden skurtrasa, lätt illaluktande och unken. Inte så mycket att lägga upp till allmän beskådan på en scen, inför ett par hundra åskådare. Men likväl påtaglig, fysisk och sann.
Sanningen är svår att gestalta, verkligheten är svår att dramatisera. Bland annat därför att vi redan känner den. Vi vet vad som ska hända, spelet blir förutsägbart, inte spännande. Ändå kan en realistiskt återgiven verklighet drabba och sätta spår. Väcka till eftertanke. På liknande sätt som att kvinnan som ligger hemlös på gatan också berör något i dig, om du ger dig tid att känna efter eller reflektera.
Så fungerar denna föreställning. Skådespelarna är hängivna, intensiva och trovärdiga i sina roller som syskonen Sami och Anni. Kanske vill de lite för mycket ibland och höjer rösten lite för ofta. Men det går inte att avfärda eller vifta bort det de har att säga: Vi kämpar och lever i ett samhälle där pengar styr, där avstånden mellan människor växer, på grund av egennyttan och valfrihetens dominans över det gemesamma och allas lika värde.
Det är den sociala realismen. Det är spelet. Det blir ingen stor teaterkonst av det. Ingen komedi, ingen tragedi. Det är bara att härda ut och inse att konsten här inte är en tillflykt eller tröst, utan en grå, vardaglig, jävla påminnelse om att vara människa idag.