ny bok
Santiago Gamboa: Förlora är en fråga om metod
Översättning. Hanna Axén
Tranan
Samhällskritiska kriminalromaner kan vara en outhärdligt tröttsam genre. Den kräver sin Sjöwall/Wahlöö, James Ellroy eller John Le Carré. Annars blir det mest som under barsamtal efter alltför många vodkadrinkar: politiskt korrekt kverulans och medioker underhållning, ackompanjerat av sprängande huvudvärk.
Vis av erfarenheten drar jag därför försiktigt åt mig öronen när nu den första colombianska kriminalromanen presenteras på svenska, fyrtioårige Santiago Gamboas femte roman.
En okänd man har mördats, därtill spetsats på en påle genom den nakna kroppen.
Den desillusionerade, halvkorrupte journalisten Víctor Silampa kallas till platsen av sin minst lika desillusionerade och halvkorrupta vän vid polisen, kommissarie Moya.
Den enormt fete Moya är, vid sidan av mat, mest intresserad av att framstå som lagens gode och smarte väktare, alltså i tidningen.
I övrigt stöter han sig ogärna med samhällets politiska, penningstinna
eller kriminella makthavare. Moya är kort sagt en typiskt colombiansk snut, om man får tro författaren. Så journalisten är romanens goda fe?
Nja. Silampa är långt ifrån Guds bästa barn. När han inte bekymrar sig för sina hemorrojder och flickvännen, ägnar han sig åt utpressning av äktenskapsförbrytare och, ibland, usel journalistik.
Men det bisarra mordet väcker något av den slumrande journalisten, kanske för att alla bara tycks vilja lägga locket på.
"Förlora är en fråga om metod" är en uppenbarelse. Sällan har jag läst en roligare samhällskritisk kriminalroman.
Santiago Gamboa har ett behärskat skruvatd, fränt satirisk berättarstil som för tankarna till lekfulla författareleganter som Antonio Tabucchi och Alessandro Baricco, snarare än till genrens annars så allvarliga utövare.
"Förlora är en fråga om metod" är också otäck, obehaglig, upprörande. Gamboa skönmålar inte Colombia, tvärtom.
Hans grundsyn liknar landsmannen Gabriel García Márquez i den skakande dokumentärromanen "Rapport om en kidnappning".
Samtidigt är romanen omåttligt underhållande. Inte minst för att Moyas arbetsinsats genom bokens fyrahundra sidor består av hans återkommande, absurda föredrag om sitt liv som matvrak och fettberg för en grupp av likasinnade viktväktare.
Så ska makthavare grillas. Så skrivs lysande satir.