Den franske regissören Leos Carax stod för två mycket omtalade filmer på 1990-talet. Först den melodramatiska "De älskande på Point Neuf" med Juliette Binoche, som drogs med enorma produktionssvårigheter. Sedan familjedramat "Pola X", en av de franska "riktigt-sex-filmer" som chockade biopubliken kring 00-talet. Sedan har Carax legat lågt men i Cannes i våras gjorde han comeback med "Holy motors", som väl bäst kan beskrivas som en underhållande knasfest med existentiella förtecken.
Det börjar med en biograf och en dröm och frågan är om vi någonsin kommer därifrån. Allt som sker med huvudpersonen, monsieur Oscar, är precis sådär samtidigt tydligt och oklart som det brukar vara i drömmar. Konkret handlar filmen om hans sprängfyllda dag. Som vilken svinrik affärsman som helst sätter han sig i en vit limousin och får en snabb uppdatering om dagens att göra-lista medan bilen kryssar runt i Paris.
Men det blir inga torra business-möten. I stället förklär sig Oscar till en gammal kvinna, en hemlös som tigger, ignorerad av människomassorna. Hans gummiliknande ansikte och kropp transformeras rejält med hjälp av smink och kostym. Med ett glödande tempo stiger sedan Oscar in i olika identiteter och olika människors liv. "Holy motors" för tankarna till både de absurda människoersättarna i grekiska dramat "Alper" och känslan av ingripande av en högre makt i säg, "The adjustment bureau".
För den som är på humör (och det bör man nog vara) finns här massor av spännande tolkningar att hänge sig åt. Mina tankar studsade vilt mellan funderingar på reinkarnation, kritik av vårt kapitalistiska samhälle och den allt mer utvecklade tekniken som sabotör av äkta kontakt mellan människor. Eller handlar filmen om sorg över biografens krympande roll och filmkulturens förfall? Tråkigt blir det hur som helst aldrig och som bonus dyker Kylie Minogue upp och förgyller med lite sång. (TT Spektra)