Det är en krävande utställning för besökaren eftersom den rent geografiskt sträcker sig från Skärblacka till Hageby. Med de många deltagande konstnärernas olika uttryck blir den också mentalt ansträngande men ytterst spännande.
Staden som scenrum innebär att gator och torg blir platser för handlingar av de mest skiftande slag och för oväntade möten, förstärkta genom utställningens installationer. Staden i museet och museet ute i staden har blivit en manifestation för konstens naturliga deltagande i samhällsutveckling och urban kultur.
Kan köras ut på staden
Museets stora väggmålning av Nils Wedels "Konsternas intåg" har blivit föremål för en omgestaltning av Martin Karlsson Tebus, som omvandlat väggmålningens motiv till tredimensionella föremål som skulpturer och keramiska praktpjäser, vilka lastats på mobila vagnar för att kunna köras ut på staden och placeras i ett nytt sammanhang. Det är ett fräckt tilltag att förminska ett konstverks betydelse genom att återskapa den fysiska miljö, som en gång inspirerade till en konstnärlig dikt.
Lika frustrerande är att gå in i en video av tysken Carsten Nicolai, där man möter stenstaden i grovt betongmaterial mitt i museet. Han har filmat i Le Courbusiers Cité radieuse i Nantes och förmedlar bilden av betongstaden som scenplats, där människor som aktörer ger arkitekturen liv.
Utställningen innehåller också verk från andra städer än Norrköping.
Albert Sjöström
Öjvind Fahlströms kända video från 1996 av ett demonstrationståg på New Yorks gator med plakat av komikern Bob Hope tillsammans med Mao är en absurd och otrolig gatuscen, medan Carl-Johan de Geers fotografier av mode på Paris gator ger bilden av staden som arena för skönhet och flärd.
Själv fastnar jag mer för min vän Albert Sjöströms pappersgubbar av kända Norrköpingsprofiler som ju en gång befolkade Norrköpings gator, men som nu mer framträder som andeväsen. Den klurige och infallsrike Albert Sjöströms porträttgalleri av Norrköpingsbor är också bitande i sin finstämda ironi. Man funderar genast på vem som nu gör sådana porträtt av dagens Norrköpingsbor?
Vilse i skogen
Helt annorlunda är Matti Kallioinens installation "The nervous manifold" i museets stora sal. Man träder in i ett mörker, i vilket blinkande lampor framträder och stora svarta tygsjok hänger. Så rör sig tygsjoken, blåses upp, blir till oformliga rörliga skulpturer, som kommer hotande nära åskådaren och rummet fylls av rök. Som deltagare i installationen blir man vilsen, fylld av den suggestiva musiken och liten i kontrast till de stora rörliga skulpturerna. Det är som att ha gått vilse i trollskogen eller i en dynamisk storstad. Man är mitt i något levande ogripbart. Det är en i hög grad berörande installation, men litet vid sidan av temat.
Ute i staden möter en rad spännande verk. Fredric Ilmarsson har uppfört Palace på Syltenberget av ett virrvarr av bräder och i Hästskodammen har han gjort en monumental skulptur av överblivet byggmaterial. Men skulpturen tar hela platsen i besittning.
Stina Opitz
Stina Opitz har placerat utomjordingar på husfasader, onåbara kvinnor, isolerade och fastklistrade på väggarna. Här och var har Jeppe Hein placerat bänkar, som är osittbara genom att sitsen sitter för högt eller saknas. En utmaning för trötta ben. Under Bergsbron på en ö har Natasha Rosling skapat en värld genom en konstruktion med slangar och ett träverk, svårtolkat och mystiskt. Det blir ett möte mitt i Norrköping med en science fiction-värld.
Acting in The city fyller Norrköping med överraskande händelser och är en utställning, som är fylld av konstnärlig energi och för betraktare av upptäckarglädje. Det måste vara en triumf för Norrköpings konstmuseum att kunna fira sitt jubileum med denna rika utställning.