Nioåriga Eskil har det inte så lätt. Hans pappas jobb tvingar honom med jämna mellanrum att flytta in och ut ur varenda norrländsk by som har ett kraftverk. Det enda konstanta är att det alltid finns ett nytt juniorhockeylag där Eskil kan träna. Han är målvakt eftersom hans pappa var en stjärna på elitnivå. Tyvärr hatar Eskil ishockey och längtar mest efter sin mamma som bor i det ljusa och varma Danmark.
När han träffar den udda Trinidad, som fått en uppenbarelse och bygger en båt för att segla till just Trinidad, förändras livet en smula till det bättre för Eskil. Han älskar nämligen båtar och börjar smyga iväg till Trinidad för att hjälpa till.
När regissören Stephan Apelgren kom på den här historien 1986 hade nog ingen valt att skildra en normbrytande bytok som en kvinna. Men nu är tiden mogen. Det befriar filmen från en riktig klyscha, den äldre mannen som ska ledsaga den yngre pojken ut i världen, och välsignar den lyckat nog med den alltid coola Ann Petrén.
Men här finns ett om möjligt ännu mer spännande drama i dramat, nämligen allt som kretsar kring det lokala hockeylaget. Jonas Indes desperate tränare är bland det roligaste jag sett på bio i år. Eskils andra kompis Mirja är som gjord för att vara ishockeymålvakt och när hon får chansen ökar pulsen i filmen på ett mycket välgörande sätt.
Skilsmässor, utanförskap och sorgsna barn är pålitliga byggstenar i svensk barn- och ungdomsfilm. Här är dock balansen mellan ishockeydramatiken, Trinidad och hennes båtbygge och Eskils familjeproblem för ojämn för att hålla skutan flytande hela vägen. Paradoxalt nog är det just relationen mellan Eskil och Trinidad som tar mest stryk eftersom den aldrig riktigt får grundläggas och blomma ut.
Bra skådespeleri och mycket charmiga unga skådespelare gör ändå att den här varma historien blir sevärd. "Trevligt att råkas" är Eskils standardreplik när han träffar en ny bekant. Det är bara att hålla med. (TT Spektra)