Joseph OConnors "Havets stjärna" beskriver en fyraveckors sjöresa mellan Dublin och New York 1847. "En stark, stormande läsupplevelse", skriver Örjan Abrahamsson.
Svältkatastrofer är alltid katastrofala. Men att det ändå finns grader i helvetet har Irlands befolkning fått lära sig gång på gång genom historien.
En av de värsta svältkatastroferna, överhuvudtaget, drabbade Irland i mitten av 1800-talet till följd av en ödesdiger potatispest och de brittiska herrarnas cynism.
Under ett fåtal år dog över en miljon irländare. Lika många sålde sina sista ägodelar och flydde till Amerika. Men många, många dog, av undernäring och sjukdomar, redan på vägen över Atlanten. Som på skeppet "Havets stjärna" som 1847 stävade ut med 402 passagerare för en fyra veckors seglats, destination New York.
Om denna fruktansvärda resa och människorna ombord har irländaren Joseph OConnor skrivit en bred, närmast episk femhundrasidig roman, betitlat just "Havets stjärna".
Ett digert forskningsarbete ligger uppenbarligen bakom denna kalejdoskopiska krönika med ständigt skiftande berättarperspektiv och stilnivåer (journalistprosa, deckare, äventyrsberättelse, snyftroman). På båten finns bland andra kaptenen, en amerikansk journalist, en brittisk adelsman med familj, familjens kammarjungfru och ett antal fattiga, kriminella och även upproriska irländare.
Alla kommer de till tals i boken, liksom framför allt romanens centralgestalt: den mystiske sångaren, bedragaren, mördaren Pius Mulvey vars nattliga, ensliga vandringar på skeppet väcker oro och skräck bland de andra passagerarna.
"Havets stjärna" är storslagen berättelse, ett slags uppdaterad, allomfattande 1800-talsroman. Inledningsvis känns romanen lite dammig, splittrad, överambitiös, alltför storslagen.
Snart ger jag dock vika inför övermakten. Joseph O Connor skriver med en imponerande tyngd och målmedvetenhet. Gradvis sugs man in i och överväldigas av romanen. De olika berättarperspektiven lägger sig bredvid varandra, fördjupar och vidgar de olika delspåren, samtidigt som OConnor aldrig förlorar romanens bärande struktur ur sikte. Skeppet gungar makligt, tidvis stormigt, vidare mot den Nya Världen.
OConnor skriver med känsla och patos om massvälten och dess orsaker, den brittiska rasismen, det irländska armodet, det vedervärdiga klassamhället. Men förenklar inte, svartmålar aldrig förtryckarna och idealiserar heller aldrig eländet. Bokens centralgestalter -- journalisten, adelsmannen, hans hustru, mördaren -- gestaltas i all sin komplexitet och motsägelsefullhet.
Undantaget är kammarjungfrun, den av alla -- rik som fattig -- utnyttjade Mary Duane, vars karaktärsstyrka och outgrundliga, genomträngande gestalt har något snudd på gudomligt över sig. Hon inkarnerar hoppet över Atlantens svarta djup. Hon är det levande beviset för att människan trots fruktansvärda prövningar ändå kan bevara sin stolthet och mänsklighet.
"Havets stjärna" är en stark, stormande läsupplevelse, och en roman om det slags ondska som kommer till uttryck i en till intet förpliktande medmänsklighet, ett passivt betraktande av andras lidande.
Svält och fattigdom är ju dessvärre inget 1800-talsfenomen.