En stormande tolkningmed rytm och spelglädje

Shakespeare på Gräsgården har i år flyttat inomhus. Västra vallen vid Vadstena slott utgör en grottliknande miljö som kanske inte är så inbjudande, men ändå inte helt fel för en förflyttning till ett drömspel från början av 1600-talet. Man kan förvånas över att "Stormen" blivit så ofta spelad, med tanke på hur overklig och distanserad den är med sina magiskt förvrängda händelser. Dessutom med en ganska förutsägbar och snäll intrig där huvudgestalten Prospero råder över allt och styr skeendet till det bästa.

Den här uppsättningen vill försöka bryta mot denna idyll med en ganska djärv omtolkning. Utgångspunkten är här i stället en uppsliten Prospero (Per-Johan Persson) med sin sjuka och döende dotter Miranda (Jessica Petersson).

Själva spelet tänks sedan försiggå inne i Prosperos dunkla och längtande fantasier; att vilja ställa tillrätta en verklighet som inte var så angenäm och där hans eget maktbehov och kontroll blivit en bidragande orsak till förfallet. Magnus Munkesjös intentioner är intressanta och det är väsentligt att problematisera och fördjupa det mänskliga i denna allegori över konsten och skapandet.

Men med en pjäs som är så full av lek och med ett budskap om barmhärtighet och ädelmod så blir det svårt att integrera det mörka stråket. Berättargreppet blir inte så tydligt och övergångarna kring Mirandas död är förbryllande.

Jag vill hellre kasta anspelningar på maktspel och hämnd överbord. Och i stället låta spelglädjen, rytmen och musiken skölja över mig. Poesin lever i denna kreativa uppsättning, och den förstärks i Aminah Al Fakirs vackra sång.Scenografin är enkel men effektiv. Anspelningen på nutid med den skräpiga sandstranden och den råa känslan med byggnadsställningar förmedlar ett scenrum som är levande och överraskande.

Prospero tolkas med stor inlevelse och energi av Per-Johan Persson. Det är fin nerv och närvaro i hans spel, även om jag inte alltid hänger med i hans känsloväxlingar.

Viktig för honom är tjänsteanden Ariel där Aminah Al Fakir är uppmärksam och ständigt på pass med både röst och känsligt cellospel.

Ljudbilden med kontrabas (Glenn Fransson) och cello förstärker det poetiska och drömska. Den blir också en spännande kontrast till skitigheten i scenbilden.

Caliban (Andreas Forner Lindal) är en figur som tar plats på ett övertygande sätt. Han lyckas också ta sig ur stereotypen av det onda och bli rörande mänsklig.

Överlag är rollgestaltningarna starka och intensiva. Det är svårt att agera med publik på tre sidor och alla repliker går inte fram tydligt, men det motverkas av sceneriernas fysiska uttryck direkta tilltal.