Installationen består av fyra svartvita foton, monterade på tjocka grå plattor, en dockvagn och en stor kruka i betong. Ur krukans djup stiger nätt och jämnt hörbara viskningar från en liten flicka. Hon lovar att hon på heder och samvete ska berätta hela sanningen. Men från rättssalen får hon alltså inget svar.
Den här installationen bildar ett tydligt sammanhang, även om de sex delarna saluförs var för sig. Egentligen är det synd att de skingras. Helheten alstrar en förtätad atmosfär. Den initierar en berättelse, samtidigt som den utgör berättelsen. Ju längre jag uppehåller mig bland verken, ju starkare framträder helheten. Dock tvingas inte de enskilda delarna ge upp sin egenart.
Alltsammans åskådliggör dramatik. Historien är sorglig, ryslig. Men den är skildrad på ett inkännande och insiktsfullt sätt. Den är heller inte så "stängd" att den som vill gestalta om, inte kan hitta en bakdörr ut ur den.
En kvinna står bland några vackra björkar och spanar in över landskapet på andra sidan av en vattenfylld å. Det är bild nr 1. Men där börjar inte berättelsen. Vid bild 1 har det ofattbara redan inträffat. Kvar efter den lilla flickan finns bara dockvagnen. Senare blir den till ett monument över de sista ögonblicken i hennes normala liv.
Slutligen ligger krukan omkullvält på en smal grusväg. Finns flickans röst då kvar inuti den? Många frågor dyker upp, inte minst beträffande den tillbommade lada som ligger vid den ensliga vägen. Starkt!