Teater
Innan jag fyller 67
Manus: Jane Prowse efter en bok av Jane Juska
Regi: Thomas Müller
Scenografi: Kirsten Thomsen
I rollerna: Gunnel Samuelsson, Sven Angleflod, Martin Norén, med flera.
Spelas på Stora Teatern i Linköping till och med 29/12.
Paul McCartney besjunger i ”When I'm 64” pensionärlivets fröjder ungefär så här: Farmor sitter och stickar tröjor framför kakelugnen och farfar vilar ut efter att ha rensat ogräs i rabatterna. Snart kommer barnbarnen.
Men att trappa ner och lära sig älska små nära ting är inget för Jane, huvudperson i ”Innan jag fyller 67”. På väg mot 70 vill hon nu ta för sig av livet, hela hon är en uppdämd längtan efter bekräftelse, kärlek och sex. Men nu jädrar ska det levas ut. It's raining men, hallelujah!
Jane har satt in en kontaktannons i The New York Review of Books. Den lyder: ”Innan jag fyller 67 – i mars nästa år – vill jag ha en massa sex med en man jag tycker om. Om du vill prata först är Trollope ett bra samtalsämne.”
Gensvaret är fantastiskt. Svarskuverten regnar som manna från himlen. Janes väninnor hjälper henne att sortera männen i tre högar: ja, nej och kanske.
Men det skär sig redan vid första dejten. Det blir inte ens en liten puss eftersom mannen är dryg och fullproppad med reaktionära värderingar. Bort med honom, fram med ett nytt kuvert.
Undan för undan vidgas perspektivet. Handlar Janes livskris enbart om att hon varit blyg och hämmad och inte vågat leva ut sina innersta lustar? Nej, det finns mer i ryggsäcken, ouppklarade relationer med döda föräldrar och med sonen Andy. Mer ska inte avslöjas här.
”Innan jag fyller 67” är en bagatell. Men en ganska spretig sådan. Inledningsvis påminner den om en sketch ur sex-kabarén ”Oh Calcutta”. Smarta one-liners och rappt spel av Gunnel Samuelsson i huvudrollen.
Så smyger sig allvaret in och gapskratten i salongen klingar av. Greppet att föra in en slags dialog med Miss MacKenzie, en gestalt hämtad ur en roman av Anthony Trollope, visar att kvinnors livsvillkor har många likheter över tid.
Pjäsens mest magiska ögonblick inträffar när Jane får ta del av ett av Trollopes originalmanus. Det riktigt lyser om henne när hon får ett av arken i handen. Kanske ändå att kärleken till litteraturen väger tyngre hos Jane än längtan efter orgasmer.
Gunnel Samuelssons Jane är föreställningens nav. Jag tror inte att regissören Thomas Müller vid något tillfälle låter henne lämna scenen. Ensemblen är överlag samspelt och bra, tempot lagom högt.
60-talets frigjordhet finns närvarande som en fond. Det har scenografen Kirsten Thomsen tagit fasta på. Scenbilden är lika snygg som enkel. Stapelbara stolar förvandlas med hjälp av fantasin till taxibilar, bibliotek och caféer. Placerade på ett sluttande plan. Stolarna var en smart scenlösning redan på Fria Proteaterns dagar och fungerar fint nu också.