En riktigt bra film kan vara som en egen värld. Wes Anderson skapar en unik sådan i sina filmer. Oavsett om de utspelar sig i en ubåt, som "The Life Aquatic with Steve Zissou", eller på ett tåg i Indien, finns samma omsorg om detaljerna, musiken, hur karaktärerna går eller vilka uttryck de använder.
Men framför allt är det en sorgsen och samtidigt trygg känsla av nostalgi som råder i Wes Andersons universum, ofta befolkat av skådespelare som är hans nära vänner.
Den här gången har Anderson, Jason Schwarzmann och Owen Wilson skrivit manuset tillsammans. Tre bröder som inte pratat med varandra på ett år gör en resa i Indien för att hitta andlighet och varandra. "Jag vill att vi ska bli bröder igen", säger storebror Francis. En uppsättning specialdesignade resväskor från Luis Vuitton spelar en viktig symbolisk roll. Det handlar om bagage.
Francis har låtit sin assistent laminera scheman för varje dag. Men oförutsedda händelser kastar ut bröderna ur dockhuståget, ur den planerade världen, precis som manusförfattarna ville testa det okända när de skrev filmen. "När vi inte vet vad som ska hända härnäst ska vi utgå ifrån hur vi själva skulle ha reagerat", var förutsättningen.
Där "The Life Aquatic" ibland tappade djupet hos karaktärerna i allt för mycket knasiga vändningar, lyckas "The Darjeeling Limited" skapa en varm och tydlig bild av bröderna och deras relation. Det är som om Wes Anderson blåst in mer av det riktiga livet i sin film genom att utgå ifrån sig själv och sina vänner - och genom att spela in på en plats han inte riktigt kan kontrollera.
I filmen är Indien såklart mest en väldigt vacker kuliss: det land som Anderson har läst om i böcker. Men kanske är det ingen nackdel, utan precis tvärtom. För filmen handlar om att söka efter något som kanske inte finns: mening och tillhörighet. Det tror jag är en av anledningarna till att så många i min generation har Wes Anderson som favoritregissör.
DRAMA/KOMEDI