En renässansfurste – kanske inte så charmerande

Linköping

– Vi försöker skildra Hans Brask från olika håll och ge så bra bild som möjligt, säger bokens huvudredaktör Christina Blomqvist. Hon är också ordförande i Stiftshistoriska sällskapet.

Hans Brask var Linköpingskille, son till stadens borgmästare Peder Brask, och föddes 1464. Han dog i landsflykt i Polen 1538. Däremellan ligger ett 74-årigt liv, fyllt av enorma omvälvningar då Kalmarunionen upplöstes och Sverige gick från att vara ett katolskt land till ett lutheranskt.

Hans Brask var trogen katolik. Han stred för katolicismen – och förlorade. När Gustav Vasa segrade över unionskungen Kristian II (Tyrann) och valdes till kung 1523 åkte Hans Brask ut i kylan. Med reformationen som följde tvingades katoliken Brask till och med fly landet 1527. Han kunde aldrig återvända.

Brask utsågs till biskop i Linköping 1513 (därav Braskåret, förstås) och blev alltså siftets siste katolske biskop. Han bodde på Linköpings slott och gjorde väldigt mycket mer än att klara sig undan Stockholms blodbad tack vare sin berömda Brasklapp, som kanske inte ens funnits.

– Han var politiker, kyrkoman, domare, näringsidkare, säger Christina Blomqvist.

Många av dessa sidor, liksom hans skoltid och liv i exil, beskrivs nu i boken "Hans Brask. Biskop mellan påvemakt och kungamakt".

Men vad var han för person? Vi frågade två av bokens aktörer om deras bild av Brask.

Först Thomas Malm, en av författarna:

– Brask var en väldigt spännande man, vi vet så mycket om honom tack vare att han bevarade allt, matsedlar, alla brev (som han lät skriva kopior av), rättsprotokoll. Han var en man med superkoll på allt! Lite av en renässansfurste, jag gissar att han var en sån där som sov tre timmar per natt för att hinna med allt. Men nån charmerande människa var han inte, nej, mer en maktmänniska.

Bokens redaktör Christina Blomqvist:

– En väldigt mångsidig och färgstark person. Ironiskt nog är han mest känd för Brasklappen, som sannolikt är en myt. Då kan man få bilden att han var en sån som vände kappan efter vinden, men vår uppfattning är tvärtom att han var mycket principfast.