Mönster som ser ut som labyrinter. Eller kretskort. Man vet inte vad. Och bakom allt finns finurliga matematiska modeller. Direktupplevelsen är att det är en snygg utställning som iscensatts i Passagens stora hall. Snygg konst – det är knappt man vågar skriva det. Snygg design är OK, men konsten ska väl ha djupdimensioner.
Olle Borgs konst återuppväcker den ständiga frågan om hur man kan uppleva bildkonst. Seendets primära funktion är ju att se. Därefter kan man börja reflektera kring vad man ser och vad som antagligen finns under ytan.
Som yrkesskadad associerar jag först till ryssen Kasimir Malevitj fyrkanter på 1910-talet och Piet Mondrians Boogie-Woogie-målningar i New York på 1940-talet. Här finns också en konstnärlig tradition av konstruktivism som Olle Borg kan sägas tillhöra.
Men det vore inte levande konst om det bara handlar om konstruktion, teknik, metoder och annat som oftast är lättast att prata om. Det måste också finns utrymme för slumpen, misstag, ojämnheter, medvetna eller omedvetna kreativa språng och lekfullhet. Detta kan jag också se i Olle Borgs verk.
Hans bildkonst kan upplevas som musikaliska kompositioner, både meditativt vilande och med rytmiskt pulserande. Borg har skapat en egen notskrift av former, färger och tecken som går att variera i det oändliga.