Det är nödvändigt att vissa historier berättas. Den om militärkuppen i Chile 1973, när Pinochet tog makten, tusentals personer dödades och hundratusentals torterades, är en av dem. Den är också viktig för vår svenska historia, eftersom så många chilenska flyktingar började nya liv här.
"Svarta nejlikan" är smeknamnet på Harald Edelstam, en svensk diplomat som gjorde hjältedåd under kuppen. Att inte fler känner till hans namn är konstigt, eftersom han räddade 1 300 personers liv. Det borde ha gjorts storfilmer om Edelstam redan för länge sedan. Men resultatet gör mig ändå lite besviken.
Vi kastas in i handlingen när kuppen startar, men bilderna från Santiagos gator känns som kulisser och bara stötvis blir kuppens brutalitet tydlig. I stället vecklar filmmakarna in sig i berättelser om Edelstams kärleksaffärer. Vissa biroller får aldrig någon förklaring, vad gör de där?
Michael Nyqvist kämpar med sin Edelstam, en både stark och mild person med krossade hjärtan i sitt förflutna. Hans humanism lyser igenom men porträttet förblir otydligt, varför gör han som han gör?
Jag vill så gärna tycka om den här filmen, det den berättar om berör mig så starkt. Men det är först i eftertexterna som jag blir gripen, då visas ett dokumentärt klipp från en intervju med Edelstam. Tillbaka i Sverige berättar han om sin kamp. Fick du något stöd från andra ambassader, undrar reportern. Edelstam ler, tänker efter och svarar något i stil med: "Finland. I övrigt var jag ensam."