Tack Johan Celander för ditt svar i teaterdebatten. Det är sympatiskt öppet och inbjudande (även om det kanske är lite senkommet).
Det är sant att Östgötateatern bjuder på betydligt mer än det abonnemangsprogram, som jag skrev om. Ung scen öst inte minst, dessutom andra föreställningar som "Vintervarietén" och gästspelen med bland andra Cirkus Cirkör.
Men Östgötateatern är också Sveriges största regionteater med 99 fast anställda medarbetare och en budget på 98 miljoner kronor.
Av dem är 18 procent egna intäkter, enligt teaterns hemsida. Det betyder att ca 80 miljoner kronor är skattefinansierat (av Norrköpings kommun, Linköpings kommun och landstinget) och ca 18 miljoner är biljettintäkter m m.
Vi har alltså all anledning att ställa krav.
Johan Celander ställde fyra frågor till mig, som jag ska försöka besvara. Nu är det ju inte jag som är teaterproffs, utan ni, däremot är jag publik, så det får bli från den utgångspunkten.
Är temat för smalt?
Det handlade om marknad, girighet och vår tid. Ja, kanske blev det för enahanda. Att ha tema är nog mer krävande än man först tror, det måste vara väldigt bra och varierat inom temat i så fall. Som publik uppskattar jag variation och att bli överraskad.
Eller är sättet det berättas på för "traditionellt"?
Ja, jag tror det. Personerna i pjäserna var mer karikatyrer är människor. På så vis blev det, för mig, varken människor att identifiera mig med och gripas av, eller tillräckligt skruvat och roligt. Snarare varken eller. Jag uppskattar en traditionellt berättad historia med äkta känslor, om den hugger tag, men jag vill också gärna ha sådant som går utanför ramarna och utmanar mig.
Eller är de valda pjäserna helt enkelt, mer eller mindre dåliga?
Ja, det var bara "Enron" som jag förstod vitsen med, den hade en historia att berätta som var intressant och ny (för mig). Men det är svårt att svara på om det var pjäserna i sig som kändes mossiga, eller iscensättningarna.
Vad skulle du vilja se istället?
Oj, det var svårt. Jag säger som en av mina läsare: "Finns det ingen som skriver spännande ny dramatik nuförtiden?". Det vet ni bättre än jag. Men jag kan räkna upp några uppsättningar som jag tyckt om på senare år: Mankan Nilssons "Vi skojar imorr'n" med underbare operasångaren Olle Persson i ett träd, "Nära livet" som gjorde ögonen blanka, musikalen "Cabaret" med formidable Richard Carlsohn. "En fet föreställning" på Ung scen öst, kul och provocerande. Kalle Westerdahls enmansföreställning "Människans bästa vän" och förstås Frödingpjäsen med Sven Wollter, båda på Sagateatern. Jag uppskattar också Västanå teater i Sunne i Värmland, som spelar Selma Lagerlöf och andra klassiker på nytt sätt. "Fursten" om Jan Stenbeck på Uppsala stadsteater hade jag velat se. Det kanske inte är för sent med ett gästspel?