Gitta Sereny fick kritik för att hon förstod sina intervjuoffer lite för väl, som Hitlers arkitekt och rustningsminister Albert Speer. Men det var just det som jag tyckte om med den enormt ambitiösa tegelstenen "Albert Speer och sanningen". Speer klarade sig ju med en hårsmån vid Nürnbergrättegången 1945-1946, där den ryska och den amerikanska domaren ville döma till döden, men fransmannen och engelsmannen till fängelse. Det blev fängelse i 20 år.
Speer slank undan genom att hävda att han aldrig kände till Förintelsen. Elände ja, men inte dödsfabrikerna.
Gitta Sereny låter honom aldrig komma undan, hon borrar och borrar, intervjuar andra runtomkring och återkommer till honom, själv gång på gång. Han slingrar sig och kopplar på charmen, men bilden blir ändå för läsaren att, jo, han visste. Eller anade. Eller nej, han visste.
Omsorgen om detaljerna. Förmågan att hantera ett gigantiskt material utan att gå vilse, och göra det levande. Viljan att tränga in och verkligen förstå. Insikten att vi alla är människor - även ondskans representanter som Albert Speer. Det gjorde Gitta Sereny till en mycket stor journalist och författare.
Gitta Sereny blev 91 år.