Jacques Werup: Hundra dikter
Albert Bonniers
MED VILKEN rasande fart går inte åren. Jacques Werup fyllde 60 i går och det firas med "Hundra dikter", en samlingsvolym sammanställd av självaste födelsedagsbarnet. Det har blivit material ur tio böcker med början i "Fläckar av liv" (1977).
Werup är en generös natur, varför även tjugo dikter från ett "ännu ej publicerat manus" beretts plats i urvalet. Åtminstone en av dem, "Gör mig ren", pekar mot en enkelhet som för tankarna till såväl bönen som den sene Ekelöf:
Gör mig ren som ett barn i kärlek.
Gör mig till barn.
Gör mig till kärlek
Under läsningen slår det mig gång efter annan att just Ekelöf är en återkommande inspiratör och implicit samtalspartner. Kritiken må överlag ha förbisett förbindelsen, men nog finns den där, Werups länk till Ekelöfs medkännande individualism, folkhemska vantrivsel, borgerliga ambivalens och franska längtan.
Fast när Werup hade sluppit ut ur konventionens bojor och det andligen trångbodda Sverige och verkligen delade vardag med Paris kunde han plötsligt börja drömma om de levande träden och silverglänsande plogfårorna, om vidder och horisont, djur och traktorer, "ett landskap med olika årstider". Hemmavid längtar han bort, väl borta hem. Det är ett slags basal och banal melankoli och den redovisas ogarderat.
Kanske är det frånvaron av taktiska överväganden och textuella manipulationer som gör Werup till en så ovanligt mänsklig poet.
Visst finns det i hans diktning gott om koketterande drag, kalkylerande rentav. Alla dessa den vingsvedde romantikerns tillkortakommanden, all denna ältade självömkan och liksom lätt bornerade förlustkänsla, sofistiskt och sofistikerat formulerad! All denna elegans och språkliga ståndsmässighet som omger smärtan. Titeln på 82-samlingen säger mycket: "Den skräddarsydda sorgen".
Samtidigt präglas hela verksamheten av en prestigelöshet som gärna tar loven av invändningarna. Werup är så att säga införstådd med sina egna brister och manér. Han diktar gärna kring spegelbilder och den förfäran de kan väcka, men förbehåller sig rätten att å egna och läsarens vägnar bevara en skärva av smil, en godmodighet mitt i kroppens förfall och känslornas orkaner.
Sträng kan han vara, både mot sig själv och sina manliga generations- och klimakteriekamrater, sträng och rannsakande, men aldrig utan det där unset sötma som kanske för evigt utestänger honom från De Stora Poeternas Sällskap.
Tendensen att pladdra och skriva en reserverande eller förtydligande strof för mycket gör honom, som jag alltid hävdat, långt mera lämpad som prosaist i allmänhet och pikareskförfattare i synnerhet -- romanen "Casanovas senare resor" (1979) kommer för evigt att stå sig som en svensk klassiker i genren.
På poetens meny står också en kort klassiker, känd utanför kretsarna, och jo, den platsar bland de hundra:
Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.
Själv finner jag de fyra avslutningsraderna i dikten "Kalkyl" från den senaste samlingen, "Provliv 1--10", vara mera representativa och emblematiska för det lyriska författarskapet:
Därför tog jag både livet
och döden i små små klunkar,
jag tordes inte dö,
därför knappast heller leva.
Men nog lever Jacques Werup och nog är registret rätt brett i dagens volym. Här finns brukspoesi och impressioner från provinsen Österlen, en närmast socialrealistisk Parisdikt och en lika lång som varsamt hanterad elegi över SS-massakern i den franska byn Oradour 1944 och dess stilla vibrerande efterdyningar. Och, lite förvånande, hela sexton bidrag från boken med lyriska prosaskisser, "Från dörren till hemligheten" (1985).
Främst firar ändå den till underhållningsartist och charmtroll ofta maskerade centrallyrikern triumfer. Livet och döden, åldrandet och nöden, kärlekar som kommit och gått eller aldrig blivit. Det är poesi à la estradör, nostalgisk och sentimental, bitterljuv och kontinental. Hör slutstrofen i en av de nya dikterna, "Vals med diffusa taktslag", och minns Malmö:
Min vackraste sång?
Vemodig
som den gulaktiga stämpeln i sänglinnet
hos kvinnan som var så krävande
men så vanlig och bodde i det rivna
kvarteret i min mediokra hemstad.