Att skriva in sig i den stjärnspäckade holländska konsthistorien måtte te sig som en utopisk ambition. Frågan är emellertid om inte äkta makarna Marja de Raadt och svenskfödde Niklas Anderberg håller på att göra det, trots att de sinsemellan inte har mycket gemensamt, vare sig motiviskt eller genremässigt. Dock ägnar sig båda åt måleri och grafik, och den här utställningen är magnifik i sin utformning, där konstnärerna ges utrymmen för sin respektive egenart.
Marja de Raadt utvecklar ett konsekvent tema, baserat på vanitassymboler, vissnande växter, främst solrosor, vars förgänglighet fångas i precisa penseldrag som förmedlar en märklig skönhetsupplevelse. Även självporträtten gestaltas i solrosens uttryck. Variationer finns emellertid. Hon målar en rad vaser, påminnande om Philip von Schantz´, också med tromp láeil-effekter, lurar ögat. Hennes pietámålning ser jag emellertid som central, ett slags ikon med motiv från växtriket men formmässigt uppbyggd som en klassisk Mater dolorosa., den sörjande modern.
På ljusårs avstånd verkar Niklas Anderberg med ett måleri, där han inte blygs att återuppliva gamla profeter, exempelvis holländaren Piet Mondrian, i sina abstrakta bildbyggnader. Hans intensiva engagemang i formproblem kan ge överraskande resultat, och någon eklektiker eller epigon är han definitivt inte. Självständigheten lyser om hans arbeten, uppbyggda med klar och disciplinerad penselföring, utan skissförlaga, utan föränderliga system. Det är bara att följa konstnärens subjektiva seende. Och förundras.
Trots att det är snart hundra år sedan Marinetti publicerade det första futuristiska manifestet, ljuder ännu ekot av dess paroller. Och nog har Anderbergs öra uppfattat ljudvågorna och förvandlat dem till färgblock, ofta med geometriska figurer, kuber, cirklar, trianglar i kompositionen, rent abstrakta bilder utan kontakt med verkligheten. Det är suggestivt, upprivande stundom men framför allt auktoritativt på ett sätt som avväpnar varje tvivelsjuk betraktare. Jag är mållös.
EWE OLSSON