Det som går av gammal vana och slentrian blir plötsligt skärskådat. De intressantaste svaren följer ofta på de skenbart enklaste frågorna. Att fundera på språkets väsen är att fundera på livet självt.
Ungefär där någonstans har den under våren utgivna boken Språkets värld (Alfabeta) sin utgångspunkt. Johan Althoff har skrivit texter och Robert Nyberg står för bilderna. Här förenas det i allra bästa mening barnsliga med vuxenperspektivet, den oförställda upptäckarlusten med den reflekterande blicken. Och detta på ett språk som skimrar poetiskt i sin enkelhet och sitt djup:
"Det är nog universums märkligaste konststycke.
Att det som hänt kan bli kvar i något annat.
I hjärnan.
Det är där minnena bor."
Så kan det heta, och man både ler åt den fina formuleringen och förundras över det mirakel som faktiskt finns i konstaterandet.
Styckevis består boken av mer praktiska tips, om hur man bäst berättar en historia exempelvis. Grundläggande språkliga element som metaforer förklaras. Althoff och Nyberg beskriver möjligheterna att gestalta olika tidsplan i språket - just sådant man lätt tar för givet, men som vid närmare eftertanke är mycket märkvärdigt.
Kort sagt. "Språkets värld" är en liten guldgruva för både stora och små, och särskilt för stora och små tillsammans, tror jag.