Alfie
I rollerna: Jude Law, Susan Sarandon, Marisa Tomei med flera
Regi: Charles Shyer
Land: USA
Speltid: 1 tim 46 min
Censur: Barntillåten
Royal i Linköping
"VÄNNER" är nedlagt, "Sex and the city" är borta, Bridget Jones har gift sig, rökförbuden skingrar dimmorna på Paris, Stockholms och Manhattans singelbarer; kvar sitter Alfie med sin playboycocktail i handen och plirar mot det skarpa ljuset som en kanin fångad av långtradarens strålkastare. Var är alla?
Internet, baby. Eller Ikea eller Clas Ohlson eller något annat ställe där de kan träffa andra barnfamiljer och snacka flytspackel och samtidigt köpa spik som de med eftertryck kan hamra in i singelkulturens likkista.
Den swingande singeln föddes på tidigt 1960-tal och dog för första gången cirka 1983 när aidsspöket drog fram genom västvärldens bargator. 1990-talet blev singelns nya årtionde; nu har pendeln svängt tillbaka igen och grafikkort till datorn är viktigare än VIP-kort till klubben.
Det är Alfies problem. Men det förstår han inte. I stället glider han från bar till bar, kvinna till kvinna, sarkasm till (inte särskilt välskriven) sarkasm och bara gnäller. "Alfie" är en kraftfullt gnällig film. Alla är vackra -- Alfie själv är vackrast -- alla är rika, alla vill ha honom, han blir impotent men det går över genom att ... det går över, och han bara fortsätter gnälla.
Den ständiga monolog som Jude Law håller till kameran känns tom, repetitiv och fullständigt omöjlig att sympatisera med. I original (1966) spelades Alfie av Michael Caine, en skådespelare med helt annan förmåga att gestalta den tomhet som var restprodukt av friheten som den första postmoderna generationen åtnjöt i fulla drag.
Law har sina förtjänster, men resonansbotten saknar han. Ska man se "Alfie" med någon behållning är det alltså som (omedvetet) monument över singelkulturens död. Individen Alfie/Jude Law är totalt ointressant.