Knappt var förra veckans krönika publicerad förrän jag fick ett vänligt mejl från Marie Reifelton, ja, det är hon som tidigare hette Svelid och var känd som chef både för Folkets park och Skådebanan i Linköping.
"Inte nog med det (namnbytet) jag har blivit bonde också.. Jodå det är sant! Jag har gift mig med en bonde och bor numera på Järnstad Vitmansgård, mellan Ödeshög och Vadstena. Jag hälsar dig varmt välkommen att åka med på skördetröskan, men skynda på, det är snart över!", skrev Marie.
Klart jag åkte dit. Men smörgåsarna och mjölken i flaska som jag la i väskan den dagen behövde jag aldrig röra. Marie och hennes man Bengt Reifelton bjöd både på frukostkaffe med hembakta bullar och lunch på kantarellomelett. Egenplockade kantareller.
– Och jag som brukade äta på krogen, bodde i lägenhet och hade VIP-kort på alla krogar i Linköping. Jag har aldrig lagat mat, jag fick hjälp av min snälla hyresvärd med att handla till och med. Nu älskar jag att sylta och safta och gå i skogen och plocka svamp, skrattar Marie, nu lever jag i pannlampa, reflexväst och stövlar.
– Du var en trottoarräv, ler Bengt.
Marie är sedan flera år teaterkonsulent i Jönköpings län, med säkert 30-40 resdagar per år runt i Sverige och Norden. Bengt är bonde, men har också ett fastighetsbolag i Ödeshög och en redovisningsbyrå i Linköping.
Där var där trottoarräven och bondsonen träffades. Marie var delägare i butiken Presstopp då och anlitade Bengts byrå.
Det är sju år sedan och nu är de gifta sedan 2,5 år.
De hjälps åt på gården, Marie sköter kräftodlingen och Bengt det traditionella bonderiet.
Deras saga griper mig nästan mer än själva skördetröskafärden. Där ser man, tänker jag, vilka nya vägar livet kan bjuda på om man har tur och öppna ögon och vägrar gräva ner sig i en grav av bitterhet (Marie fick sparken från Folkets park efter en schism, Bengt kan inte klara sig på bara fädernegården).
Sen åker jag med Bengt på skördetröskan, den är en trotjänare från 1985 och tillhör inte de största monstermaskinerna. Vi skördar korn och det dammar ordentligt, solen lyser över E4:an som brusar oupphörligt precis bredvid. Jag har inte åkt skördetröska sen jag var 19-20 år slår det mig, men det känns faktiskt som i går.
Men minnena luras, som alltid. Jag mindes att vi satte oss och drack vår kalla mjölk ur en gammal brännsvinsflaska vid 9-frukosten. Det är omöjligt förstår jag nu. Vid nio är det för fuktigt fortfarande, visst ja, när Bengt går ut med sin mätkopp och kollar fukthalten minns jag precis att så gjorde rättaren Karl-Erik på Uddeholms gård, där jag jobbade, också. Precis så.
Hm, 17 procent, säger Bengt, det är skapligt. Men 14 vore bättre.
Så mjölkminnet i klibbsolen på åkerkanten, det måste ha varit vid eftermiddagsfikat.
"Vad är det jag längtar efter?" sa Theodor Kallifatides i sitt strålande fina Sommarprogram, och berättade om när pojkarna i den grekiska byn spelade fotboll som dårar, sen tvättade sig och drack i fontänen på torget. Så sa han: "Man längtar tillbaks till livets självklarhet – och dit kan man inte komma även om man återvänder hem".
Precis!
Men tack Bengt och Marie. Att åka skördetröska ÄR mäktigt, det minnet svek mig i alla fall inte.
PS:Håller med Elnaz Baghlanian och Svenska PEN – sluta sega, kommunen, och gör Linköping till författarfristad nu!