"Juno" är något så ovanligt som en intelligent mysfilm med udd. En film som lyckas förena varm saga med svart satirisk humor. Stjärnskottet Ellen Page har efter fina prestationer i filmer som "Hard candy" och "American Crime" fått chansen att verkligen visa vad hon går för.
Hon är, förstås, perfekt som Juno. En tonårstjej med känsla för vassa repliker som upptäcker att hon är gravid efter lite kompissex med intelligente Bleeker. Juno bestämmer sig för att fullborda graviditeten men att adoptera bort barnet till ett till synes lyckligt och lyckat par.
Regissören Jason Reitman har tidigare gjort fyndiga tobakssatiren "Thank you for smoking". Om man korsar den med "Little miss Sunshine" börjar man kanske närma sig "Juno". Reitman är egentligen inte intresserad av att problematisera eller politisera Junos val.
Det här är i första hand skruvad underhållning men det går inte att komma ifrån att det lurar något allvarligt i bakgrunden. Frågan är vad? "Juno" undviker skickligt alla tydliga ställningstaganden och låter åskådaren själv fundera på vad som är rätt och fel mellan skratt- attackerna.
Det som verkligen höjer "Juno" över mängden är dialogen. Precis som i sockersöta tonårsklassikern "Clueless" skapar filmen en helt egen begreppsvärld. Karaktärerna levererar smarta och dräpande repliker till höger och vänster men det känns helt naturligt. Det är imponerande. Antagligen kommer "Juno" att förändra hur publiken använder vissa uttryck, på samma sätt som "Clueless".
Sista beviset för att "Juno" sammafogats med stor fingertoppskänsla är musiken, inspirerad av anti-folk artisten Kimya Dawsons musikaliska naivism. Inget kunde passa filmen bättre.