Iris och Sonja är två unga tjejer på glid i det på ytan så liberala 1970-talets Stockholm. När de träffar Dagmar Glans, kopplerska med högt uppsatta politiker till kunder, förvandlas små myrsteg av sexuella tjänster mot betalning till ett jättekliv in på en ny arena. Här äter man ostron, dricker bubbel och fungerar som sängsällskap åt äldre män som utnyttjar minderåriga utan att blinka.
Embed code
Visuellt och innehållsmässigt hämtar Mikael Marcimain ("Lasermannen", "Upp till kamp") inspiration från amerikansk 70-talsfilm till sin redan uppmärksammade långfilmsdebut. De var ofta socialt engagerade, hårdkokta thrillers om maktens arrogans och små människor som kommer i kläm.
Så även "Call girl", vars analys är klockren och upprörande - patriarkatet håller sitt fasta grepp om kvinnorna, inte minst bokstavligt.
Stoffet bygger på verklighetens bordellhärva och det är nu det blir problematiskt. Att slänga in den kontroversiella tesen att, den visserligen namnlöse, statsministern köpte sex av en minderårig, och samtidigt peppra manuset med markörer som tydligt pekar åt Olof Palmes håll - det är etiskt mycket tveksamt.
Som recensent hamnar man i knipa här, för samtidigt går det inte att bortse ifrån att "Call girl" som film är en fantastisk upplevelse och det är den känslan som betyget baseras på. "Call girl" tar sin tid, bygger sakta, nyanserat och otroligt säkert upp ett mustaschprytt och fulsnyggt persongalleri och knyter ihop säcken på ett starkt och kompromisslöst sätt. Varenda scenografisk detalj är perfekt och musiken lysande. Fotot är underbart, inte minst är den sorgsna blicken på alla nakna kroppar skickligt icke-exploaterande.
Skådespeleriet är felfritt från alla inblandade, men Pernilla Augusts fruktansvärda kobra till kopplerska förtjänar att lyftas fram. När hon, iförd århundradets mest osmickrande bh, biter toppen av en grön marmeladkula får alla andra aktuella skådespelerskor ursäkta. Guldbaggerejset får härmed anses klappat och klart. (TT Spektra)