”Vad är normalt? Det som är normalt för spindeln är fasa för flugan”, säger Morticia Addams. För henne är "normalt" bara en illusion. Ytligt betraktad är förstås hennes familj hemskt onormal med sin morbida, svarta humor, sin dödsfascination och fixering vid att i ständigt vara originell. Men det som slår mig är att familjen Addams innerst inne är precis som vi i salongen. Som går omkring en stund på jorden, längtar efter kärlek, oroar oss för våra barn och funderar över vadan och varthän.
Att texten ”reflekterar över normalitet” var knappast något jag uppfattade som 15-åring när ”Familjen Addams” i mitten på 60-talet gjorde entré i svensk teve. Serien gjorde inget djupare intryck, jag minns att jag gillade ”The thing”, den vandrande handen, som alltid fanns på rätt plats vid rätt tillfälle. Samt att en av Linköpings främsta handbollsspelare, dunderskytten Björn ”Lurch” Andersson, fick sitt smeknamn från den långe, fåordige betjänten med basrösten. Jag såg om några tv-avsnitt häromdagen, det var avslaget. Så det faktum att musikalversionen förhåller sig fritt till tv-serien ska vi bara tacka för.
Handlingen är framflyttad 10-15 år och dottern Wednesday är dödligt förälskad i ”helt normale” Lucas. Ska Wednesday och Lucas gifta sig? I så fall är det hög tid att låta föräldrarna träffas. Men paret gruvar sig, ett möte mellan familjen Beinike, som själva beskriver sig som ”verklighetens folk” och excentrikerna i familjen Addams, hur ska det sluta?
Blodet svallar och det är svårt för det unga paret att hantera de känslomässiga bråddjupen. Paret Beinike har det också jobbigt men av andra skäl. Alice Beinike frågar uppgivet var den skäggige gitarristen i den blekta Grateful Dead-tröjan tog vägen? Gomez och Morticia Addams är känslomässigt mer stabila. Gomez dyrkar sin vackra och eleganta hustru och lovar henne "en drömresa till Paris kloaker". Den beräknande Morticia har många knep för att hålla makens passion vid liv.
Nu är det knappast för konflikthanteringen publiken löser entré. Scenografi och kostym är däremot en fröjd för ögat. Regissör Mattias Carlsson går ut på knock: inledningens sångnummer är praktfullt. Ett skräckkabinett intar scenen tillsammans med Addams, när döda förfäder från olika tidsepoker släpps upp ur sina gravar. Varje kvadratcentimeter fylls med liv och scenen badar i minst femtio nyanser av grått.
Tempot är högt uppdrivet, infallen avlöser varandra och några inslag av nycirkus får Stora Teatern att nästan koka över. För egen del hade jag gärna hoppat över nycirkusen, hur skickliga aktörerna än är. Greppet börjar kännas överutnyttjat.
Men – vad härligt med riktiga musiker i orkesterdiket! Det är en tight och välljudande ensemble, som ger ett fantastiskt understöd. Latin music och tango dominerar. Habila låtar, ett par snygga ballader, men någon riktig hit att nynna på hemväg i vinternatten erbjuds inte här. Tyvärr, tyvärr.
Skådespeleriet är av skiftande kvalitet. Samspelet mellan Gomez (Christian Zell) och Morticia (Petra Nielsen) tillhör det bästa i föreställningen. Morticia skickar ständigt ut välriktade, verbala giftpilar och den ganska timide Gomez slits mellan dubbla lojaliteter, till hustrun och till dottern. Nielsen är lika skicklig dansare som sångerska och Zell sjunger en av musikalens höjdpunkter, balladen ”Ledsen/glad” om faderlig ambivalens.
Familjens mest levande ansikte har Onkel Fester, ömsint gestaltad av Jesper Barkselius. Också han är kär – i månen. Fester, svävande ovanför oss i salongen, fylld av storögd längtan, det är bilden jag tar med mig från föreställningen. Inte ett dugg morbid, bara lite skönt galen. Mångalen.