Det tycks inte finnas någon ände på de tragedier som drabbar det tonåriga syskonparet Dalia och Amos i Emma Nordlanders debutroman. I upptakten är Amos på sjukhuset för att hämta hem sin lillasyster efter ett självmordsförsök. Han hämtar henne på samma sjukhus där deras mor, somaliska Asha, gick bort i cancer ett år tidigare. Strax berättas också att fadern därefter flytt fältet och lämnat Amos och Dalia att ensamma ta hand om sig själva och sin drygt ettåriga lillasyster i huset ett stycke utanför bruksorten i Småland. Ansvaret faller tungt, och inte blir något lättare när Amos småningom sägs upp från sitt jobb från fabriken.
Emma Nordlander är född 1986. Hon är uppvuxen i de ekonomiska krisernas skugga, med arbetslöshet, nedskärningar, och ett samhälle som i allt högre grad sviker sitt uppdrag att ta hand om sina svagaste.
Och just det händer i boken. Samhället finns inte. Socialen, grannarna, arbetskamraterna, polisen... några av dem skymtar förbi ibland, men ändå utan att se syskonens kamp för att axla ansvaret som "föräldrar" till lilla Ella. De tre lever i en bubbla av ensamhet. Allt som finns är grusvägen in till byn, affären som har öppet där de pantar burkar och säger hej till kassörskan. Allt som finns är deras sorg och längtan efter närhet.
Där är falukorven som ska stekas, disken som ska diskas. Blöjorna som ska bytas.
Emma Nordlanders bok är en mörk, men inte nattsvart skildring av ett stycke bortglömd svensk landsbygd. Hon har ett korthugget sätt att skriva där ordens exakthet mera beskriver vardagssysslorna än de tankar som rör sig inom huvudpersonerna. Men också tystnaden talar; också det till synes mest triviala blir laddat med innebörd.
Berättelsen hade kunnat utvecklas. Här finns en del lösa trådar som inte följs upp, som till exempel gymnastiklärarens övergrepp på Dalia i inledningen och syskonens dubbla ursprung med svensk far och somalisk mor.
"Kattbarnen" är ändå en lovande debut.