Elisabeth Rynell: Skrivandets sinne

Elisabeth Rynell, född 1954, är uppväxt i Stockholm och efter att ha bott ett stort antal år norra Sverige bor hon numera växelvis i Stockholm och Hälsingland. 
Foto: Elias Österberg

Elisabeth Rynell, född 1954, är uppväxt i Stockholm och efter att ha bott ett stort antal år norra Sverige bor hon numera växelvis i Stockholm och Hälsingland. Foto: Elias Österberg

Foto:

Kultur och Nöje2013-05-18 06:39

Författaren Elisabeth Rynell är både lyriker och prosaist och har flera titlar bakom sig. Med romanerna "Hohaj" (1997) och "Till Mervas" (2002) kom hennes genombrott och hon har erhållit flera litterära priser. I sin nya bok "Skrivandets sinne" utforskar hon skrivandet eller snarare icke-skrivandet i 18 korta essäer. Från ett självbiografiskt perspektiv utmejslas ett smärtsamt vackert språk som tar sig an död, våldtäkt, fulhet, kärlek, natur och land kontra stad.

Jag har valt ut några guldkorn där hennes tankar kommer till tals och där kapitlens namn är i kursiv stil: I kapitlet Om livets mening skriver författaren ”Att skriva handlar inte om att hitta på… Det handlar om att hitta berättelsen” och att vi i vårt moderna samhälle betraktar döden som en sjukdom. Hon berättar med svärta om sin skrivkramp i Om icke-skrivandets moln och att det krävs ”mod, koncentration och gnista” för att skriva igen. I Om självtillit tar Rynell upp motviljan att skriva som paradoxalt är sammanlänkad med ”en enda längtan att få skriva” – dessa tankar tror jag att de flesta skrivande personer kan hålla med om. ”Författare vet in i märgen hur avgörande skillnaden är mellan att tänka en mening och att skriva ner den”.

Hon filosoferar över den vanligaste frågan som en författare får: Varför skriver du? ”Få människor skulle komma på idén att fråga en byggare: varför bygger du?” ”Däremot kan man fråga en alkoholist: varför super du”? Den intressanta slutsatsen hos Rynell är att författaren ”inte är en av oss”. Jante har sagt sitt.

Hon bearbetar Harry Martinssons starka texter om naturens förstörelse av den nutida människans livsstil i Om verklighet till döds. Kapitlen som gett den starkaste läsupplevelsen är Om fot vid fot, Om Saras gästabud och Om Saras avsked. Här skriver Rynell om samtalspartnern och vännen Sara Lidman som det slog gnistor om. Den ”oeniga enigheten” mellan dem är berättad med ömhet och intensitet. ”Hördudu, det där är bara struntprat, fräste Sara, uppspänd som ett skinn på tork mellan två långa skidstavar. ”

Denna vackra bok med majgrönt omslag rymmer så mycket till alla och en var och kan användas som en liten skrivbibel för skrivande människor. Jag hoppas att Elisabeth Rynell får tillgång till orden länge än för här finns källan till många fler berättelser.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!