Figurativt? Ja, ingen kan klaga på Lena Ekmans akvarellteknik som utnyttjas så suveränt i den bildvärld som blivit hennes signum med just figurer som dominerande motivkrets. Hennes bilder gör betraktaren glad, nästan upprymd av den dansglädje konstnären besjälas av och projicerar i sitt måleri.
Vattenfärgerna är så självklara i hennes arsenal, när hon vill förmedla den lyckliga föreningen mellan form och färg i det specifikt sensuella tonläge som präglar utförandet.
Själv hävdar hon att drivkraften är att förmedla intryck i sina bilder, skildra och gestalta men inte avbilda eller vara övertydlig. Det tackar vi för och uppskattar att inte allt blir serverat oss som en färdigrätt på guldfat. Var och en får forma sin finish i den egna sfären av associationer och allusioner, inspirerad av konstnärens vitala språk.
Främst av allt sätter jag de många dansbilderna, där hon fångat rörelsen och dynamiken så att åskådaren rycks med, möjligen omedvetet men definitivt engagerat och aktivt i känslolivet. Men även rent dekorativt övertygar Lena Ekman med sin inbyggda känsla för komposition och balans i bilden, utan att det blir vare sig insmickrande eller kapitulation för ytliga stilkrav. Den egna personligheten är lätt att spåra i varje målning, inte bara de rent figurativa utan även halvabstrakta studier. Stämningsmåleriet är högklassigt, men själv fastnar jag för hennes "Hus i Frankrike" och "Promenad i solen", för att inte nämna en av de få oljorna, "Blå transparens", som ju visar att hon inte är helt försvuren akvarellen.