Från en sagoskimrande, stilistiskt driven Hollywood-film om film, till ett realistiskt egyptiskt drama om sexuella trakasserier. Det är tvära kast för filmcirkeln.
Nytt för denna gång var också att filmcirkeln tvingades i väg till Norrköping och biografen Cnema för att se film. Bara det en upplevelse visade det sig.
- Det var en helt annan miljö. Man kommer in där och ser plötsligt trailers på filmer man vill se... sa Fredrik Olofsson med häpen blick.
"Kairo 678" är baserad på det första domstolsdrivna fallet om sexuella trakasserier i ett land där termen knappt existerar i juridiken. I centrum står tre kvinnor som på olika sätt hämnas de oförrätter som drabbar dem.
Att över huvud taget se egyptisk film är inget som tillhör vardagen för en normal, svensk filmkonsument. Filmcirkeln var dock överens om att själva berättandet var någorlunda konventionellt. Fredrik Olofsson, som tillbringat en del tid i Egypten, konstaterade också att miljöerna kändes autentiska. Dammet och trängseln, men också kvinnosynen.
- Om man går ensam som kvinna betyder det att man inte är "tillhörig", och då är det fritt fram, sa han.
Och precis så var det i filmen, där skildringen av de egyptiska männen inte var den mest smickrande.
- Kvinnorna var utsatta och svaga och männen högt upp i hierarkin och lite skrämmande, konstaterade Amanda Åkesson.
Det något kontroversiella faktum att kvinnorna tar till våld mot förövarna tycktes inte reta filmcirkelns deltagare.
Vågar trots allt- Det är fruktansvärt att alltid behöva tänka på vad man gör och säger, och det är ändå skitstrongt att de vågar protestera, sa Metha Öhrling.
- Våldet blir den enda kampmetoden när juridiken och polismakten inte är på deras sida, sa Daniel Claesson.
Han konstaterade också att skildringarna av de sexuella övergreppen skilde sig mycket från dem i aktuella västvärldsfilmer på samma tema, som "North country" och "Män som hatar kvinnor".
- I västerländska filmer skildras de mycket mer explicit, att man nästan gottar sig i det.
Kanske var ämnet till och med för snällt skildrat?
- Jag blev inte så berörd som jag hade velat bli. Det var lite tunt. De hade kunnat visa mer om hur kvinnorna påverkades av det de varit med om, tyckte Anna Rambin.
"Ingen vågar prata"Hon tyckte att ämnet i sig var mer engagerande än själva filmen. Daniel Claesson höll halvt med.
- Båda engagerar, men den var lite seg mot slutet, sa han.
- Den var lite för didaktisk. Lite som en propagandafilm. Det hade inte behövts, tyckte Niclas Siljedahl.
Fredrik Olofsson höll inte med, och efterlyste i stället mer film som tar tydlig ställning även i Sverige.
- Vi backar hela tiden. Vi har många problem som ingen vågar prata om för att allt blir politik och tramsigt. Men det kan ju vara politiskt och relevant.
"Ganska arg"Så vad tyckte cirkeln då? Fredrik Olofsson blev "nästan lite bölig" och delade ut högsta betyg, en femma. Cirkelledare Mattias Ahlén delade ut en fyra, medan övriga deltagare rörde sig mellan svag och stark trea.
- Jag blev ganska arg, men inte så att jag går och grubblar hela tiden sen dess. Jag visste ju att kvinnorna har det dåligt där, sa Amanda.